Sakprosa

  • Olli Rehn: Onnellisten tasavalta.
  • Förlaget Docendo, 2022, 366 sidor.
 
Förra veckan fyllde Finlands Banks chefdirektör Olli Rehn 60 år. Det firade han med ett boksläpp på Finlands Banks Myntmuseum. Det är en essäsamling snarare än en politisk pamflett. Boken är en ingående analys av Finlands historia, nuvarande tillstånd och framtid. De teoretiska resonemangen varvas med personliga anekdoter, men memoarer är det inte fråga om.

Olli Rehn (C) toppar opinionsmätningarna om vem finländarna vill se som Finlands nästa president då Sauli Niinistös mandatperiod löper ut den 1 mars 2024. Enligt grundlagen kan presidenten väljas för högst två perioder.

Rehn skulle få 20 procent av rösterna i en första valomgång, utrikesminister Pekka Haavisto (Grön) är tvåa med ett väljarstöd på 16 procent och statsminister Sanna Marin är trea med 9 procent. Det visade en opinionsmätning som Taloustutkimus gjorde för Yle och som publicerades den 28 mars. 

Motsvarande mätningar har tidigare gjorts av Ilta-Sanomat, Maaseudun Tulevaisuus och Helsingin Sanomat. Resultaten av de mätningarna pekar i samma riktning.

Plock ur Olli Rehns karriär

  • Försäljare i familjeföretaget Mikkelin Autotarvike.
  • Ordförande för Centerns ungdomsförbund.
  • Studerat nationalekonomi och allmän statslära.
  • Doktorerat vid Oxford.
  • Riksdagsledamot.
  • Professor vid Helsingfors universitet.
  • Statsministers specialmedarbetare.
  • Europaparlamentariker, en kort period EU-parlamentets vice talman.
  • Centerns vice ordförande.
  • EU-kommissionär och kommissionens vice ordförande.
  • Näringsminister.
  • Chefdirektör för Finlands Bank.
 
I myntmuseet på födelsedagen vill Rehn inte ge några klara besked. På VBL/ÖT:s fråga om han känner ett ansvar, tryck eller rentav lockelse att ställa upp i presidentvalet är han vag, men inte avvisande.

– Då ett krig rasar i Europa finns det inga skäl att använda tid och energi till att fundera på presidentskapet. Istället bör man stöda statsledningen i det här besvärliga läget. Men jag förstår att folk grunnar över det här eftersom presidenten har en betydande roll i att leda utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag har tidigare sagt att jag inte utesluter en kandidatur i presidentvalet, men har inget nytt att tillägga, säger Rehn.

"Då ett krig rasar i Europa finns det inga skäl att använda tid och energi till att fundera på presidentskapet. Istället bör man stöda statsledningen i det här besvärliga läget."

 
Boken i sig handlar om hur Finland gick från att vara ett folk som överlevde (selviytyjäkansa) till att bli ett framgångsrikt folk (menestyjäkansa). Finland var ett av Europas fattigaste länder på 1800-talet, men blev ett land som numera ofta toppar olika internationella mätningar. Den största överraskningen är kanske att vi finländare under flera år konstaterats vara världens lyckligaste folk. Rehn analyserar orsakerna och milstoplarna. 

De personliga berättelserna och anekdoterna är typiska för Olli Rehn. Bakom det officiella och tjänstemannamässiga uppsynen finns alltid en vilja att komma med en god berättelse.

Hela boken börjar på ett slott i Tyskland. Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde hade bjudit in euroländernas centralbankschefer till ett seminarium utanför Frankfurt. Det visar sig vara Kronberg slott som numera är ett hotell. I tiderna var det hem för lantgreve Friedrich Karl av Hessen. Alltså mannen som Finlands riksdag valde till kung 1918. Där i denna historiska miljö iscensätter sig Rehn. Han höjer ett glas för att kungen förstod att avstå från sin tron och att Finland i stället blev republik. "Zum Wohl!" - Skål, skriver Rehn.

Den republikanska tanken går som en röd tråd genom boken. Med republikansk ska här inte förstås ett visst amerikanskt politiskt parti, utan de republikanska idealen: motsatsen till monarki, allas lika värde och demokrati. Republiken passar finländarna väl med ett arv av fria bönder och starka kvinnor. Rehn går så långt att han ibland skriver att han arbetade för republiken, istället för att skriva staten. 

"Republiken passar finländarna väl med ett arv av fria bönder och starka kvinnor."

 
Det gick inte som på Strömsö för den unga republiken. Utrikespolitiken sköttes inte så väl, "det mentala suget från Tyskland" var större än det nordiska då det gällde att bygga allianser. Under språkstriderna på 1930-talet ville en del finnar visa svenskarna att vi kunde gå vår egen väg. "Den tunga läxan av det här är att ett litet folk inte kan sluta sig i sitt eget skal, i alla fall inte med vårt geopolitiska läge."  Rehn slår fast att en förutsättning för att landet ska klara sig och röna framgång är att stärka sin internationella ställning och att värna den nationella säkerheten med en förutsägbar och klok utrikespolitik. 

Rehn är centerpartist, men han drar sig inte för att kritisera Urho Kekkonen som president. Det är särskilt Kekkonens sätt att utnyttja sina maktbefogenheter maximalt i inrikespolitiken som Rehn kritiserar. Rehn citerar ett tal han själv höll vid Centerns ungdomsförbund 1989 då han framförde kritiken, så det är ingen nypåkommen sådan.

Kekkonen lät också KGB få inflytande över finländsk inrikespolitik. På den punkten kan man inte förneka att finlandiseringspolitiken gick så långt att den började smula sönder nationens ryggrad på 1970-talet, skriver Rehn.

Samtidigt ogillar han överdriven kritik mot Kekkonens utrikespolitik. Rehn påminner om att Finland förlorade kriget och stod ensamt mot det sovjetiska trycket under kalla kriget. Därför hade landet inga alternativ, det är historielöst att påstå något annat. 
I boken varvas essäer om ekonomisk och politisk historia med personliga anekdoter.

Han skriver om hur bra det är att skogs- och markägandet är spritt i Finland. Det gör att fler än bara några få kan få inkomster av ägandet. Av skogsinkomsterna byggdes andelshandlar och byskolor.

I boken lyfter Olli Rehn fram sin egen släkts historia. Förfadern Mikko Syrjäläinen föddes 1751. Han var soldat och bytte namn först till Gren och sedan till Rehn. De svenskspråkiga officerarna vid Savolax Brigad hade nämligen svårigheter att uttala de finska namnen. Några generationer senare ville Rehns farfars far, Einar Rehn, inte förfinska namnet då sånt var på modet i början av 1900-talet. "Jag fick inget annat fadersarv än namnet och det vill jag behålla", hade Einar sagt. 

"De svenskspråkiga officerarna vid Savolax Brigad hade nämligen svårigheter att uttala de finska namnen."

 
Många liknande personliga anekdoter och berättelser finns i boken. Pappa Tauno blev föräldralös i tioårsåldern och placerades i fosterfamilj. Pappan grundade senare ett företag för bilreservdelar i hemstaden S:t Michel och blev ordförande för företagarföreningen i Södra Savolax. Mamma Vuokko blev släktens första student och sedan lektor i svenska och engelska. 

I essän om Mannerheim nämner Rehn hur han satt på pappans axlar som femåring för att bevittna då en staty över Mannerheim avtäcktes i stadens utkant på 100-årsdagen av marskalkens födelse. Försvarsmaktens högkvarter hade ju placerats i S:t Michel under krigen, men 1967 var det inte särskilt opportunt att påminna sig om detta. Flera årtionden senare diskuterade savolaxarna var Mannerheim skulle stå. Slutligen beslöt stadsfullmäktige 2002 att Mannerheim skulle flyttas till en paradplats på torget mitt i stan. Stadsfullmäktigeordföranden var då Vuokko Rehn, vilket sonen är stolt över.

Rehn skrev essäsamlingen för att han säger sig ha haft tid över då fotbollsträningarna uteblev på grund av pandemin.

Boken skulle ha gått i tryck i slutet på februari, men när Ryssland anföll Ukraina sköt man fram tryckningen med någon vecka. Därmed hann Rehn uppdatera en del texter gällande säkerhetspolitiken, Ryssland och Ukraina.

Säkerhetspolitiskt balanserar han i mittfåran och uttalar sig inte tvärsäkert om ett Natomedlemskap, men pekar mot ett sådant. Han föredrar en folkomröstning i frågan, vilket flera ledande politiker som Sauli Niinistö och Sanna Marin också talade om i vintras. Rehn konstaterar ändå att riksdagen statsrättsligt har befogenheter att besluta om ett medlemskap och lämnade därmed en bakdörr öppen. Just på den punkten känns boken redan lite föråldrad, men det är en detalj i sammanhanget. Det är svårt att skriva om saker som förändras snabbt. 

"Säkerhetspolitiskt balanserar han i mittfåran och uttalar sig inte tvärsäkert om ett Natomedlemskap, men pekar mot ett sådant."

 
Hans analys av nuläget är nedslående: "Förhållandet mellan väst och Ryssland står inför en lång kall period präglad av en ännu större misstro och fortsatt svåra spänningar." I vår del av världen är det ändå viktigt att Finland upprätthåller en dialog med den ryska ledningen, fastän det är svårt då förtroendet vittrat sönder. Den dialogen ska inte utgå från illusioner utan från fakta och på grund av att vi har en lång gemensam gräns med Ryssland, anser han.

Rehn skrev essäsamlingen för att han säger sig ha haft tid över då fotbollsträningarna uteblev på grund av pandemin. I så fall tränar han väldigt mycket fotboll i normala fall om den här boken är slutresultatet.

Jag försökte ibland skumma igenom boken, men fick ideligen bromsa in, stanna upp, strecka under och reflektera över det jag läste. Det tog tid. Det finns många tidlösa och intressanta analyser av Finland som gör boken läsvärd.

Boken kunde med fördel också översättas till svenska, inte bara för finlandssvenskarnas skull, utan också för att den skulle kunna erbjuda en uppdaterad järndos kunskap om Finlands historia och samhälle för övriga nordbor.