– Jag tror också att stresshantering kan vara en bidragande faktor. Både min egen och tidigare forskning visar att hundraåringar ofta är ganska stressresistenta personligheter, säger Charlotte Åberg-Holm, som har skrivit en magisteruppsats om hundraåriga finlandssvenskar.
Åberg-Holm, som arbetat inom sjuk- och äldrevården under hela sitt yrkesverksamma liv, har alltid fascinerats av vad det är som gör att vissa lever längre, och kanske också friskare, än andra.
– Generna spelar naturligtvis roll, men finns det något därutöver som inverkar på livslängden, såsom personlighetsdrag eller inställning? Det ville jag titta närmare på, förklarar hon.
År 2016 fanns det 815 personer i Finland som var hundra år eller äldre. Av dessa hade 113 svenska som modersmål. Tidigare forskning har påvisat att finlandssvenskarna i genomsnitt lever längre och är friskare än majoritetsbefolkningen, trots att levnadsförhållandena är desamma.
– Mitt intresse för bemästring hos specifikt finlandssvenskar handlar delvis om huruvida de utgör en egen blå zon, förklarar Åberg-Holm.
Blå zoner är platser där en exceptionellt stor del av befolkningen blir hundra år eller äldre. Exempel på sådana ställen är Nicoyahalvön i Costa Rica, Ikaria i Grekland, Sardinen i Italien och Okinawa i Japan. Viktiga faktorer till varför folk lever längst i världen just på de här områdena är förekomsten av täta sociala nätverk och känslan av mål och mening hos de äldre.
Det sociala stödet, familjen och vänner, visade sig vara väldigt viktiga för samtliga intervjuade i Åberg-Holms studie, ända från barndomen fram till ålderdomen.
– Likaså fanns det en livsgnista, en fortsatt lust att göra upp framtidsplaner, trots att man befinner sig i livets slutskede, konstaterar hon.
Åberg-Holm har i sin forskning intervjuat fem hundraåringar, tre kvinnor och två män. Det är en kvalitativ undersökning vars syfte var att granska hur man bemästrat svårigheter genom livet, men också hur man ser på sin livssituation just nu och i framtiden.
– Man kan förstå åldrandet bäst om det ses som en process från barn till ålderdom. Man utvecklar bemästringsstrategier redan i barndomen som följer en livet ut, förklarar Åberg-Holm.
De intervjuade har hunnit uppleva både krig, fattigdom och andra svårigheter under sin uppväxt. Ett gemensamt drag är att de har fokuserat på möjligheterna, motgångarna till trots. Som barn i Finland i början av 1900-talet fick man acceptera mycket, man var i ödets händer. Det man inte kunde styra fick man acceptera.
– Jag fann det intressant att man redan som barn lärde sig acceptera genom att väga för och emot. Om något var negativt, kunde man ändå alltid hitta något positivt som övervägde, berättar Åberg-Holm.
Ett annat gemensamt drag för dessa hundraåringar var att de tog de kontroll över sina liv när de blev vuxna. Fortfarande som hundraåringar är kontrollbehovet starkt uttalat, även om man nu är i behov av viss hjälp.
– Livet har inte kanske på alla punkter blivit som man önskat, men de här personerna har klarat av att anpassa sig efter omständigheterna och accepterar livet som helhet, konstaterar Åberg-Holm.
Viljan att göra saker, att klara sig själv, är fortfarande stark på ålderns höst. Men man är nöjd med att sänka sina ambitioner.
Åberg-Holm är bekymrad över hur vissa delar av äldreomsorgen har utvecklats under de senaste årtiondena. Hon tycker att empati och den vänliga omvårdnaden har blivit en bristvara och något man måste satsa på.
– Samhället i stort behöver en positivare attityd till ålderdomen och de äldre. Det är så de återfår förtroendet att bemästra situationer och behålla kontrollen över sina liv.
Hennes forskningsresultat påvisar tydligt behovet av att få ha kontroll, att vara sitt egets livs kapten under hela livsresan. Hon efterlyser en äldrevård som är individcentrerad, som verkligen ser hela människan och som bevarar de äldres integritet.
– Förlorar man kontrollen, förlorar man också sin identitet och integritet. Då försvinner också livslusten, konstaterar hon.