Efter premiärmatchen mot Italien var alla – undantaget en och annan italienare, får man förmoda – överens om att Finland hade förtjänat poäng. Sedan blev några minuter i slutet av matchen mot Norge spiken i kistan. Visst fanns chansen att till och med gå till semifinal inför gruppspelsavslutningen mot Portugal, men luften gick ur ett annars också märkbart slutkört lag när yttern João Filipe knorrade in bollen på en lurig frisparksvariant där den blåvita muren stördes av två portugiser.
Trots tre förluster i rad och målskillnaden 2–7 har Finlands insats till stor del alstrat positiv feedback. För det första bottnar det i underdog-statusen som Finland gick in i turneringen med efter de dystra resultaten under tidigare tränaren Kimmo Lipponens ledning. För det andra handlar det om det framfusiga och modiga spel som Finland emellanåt blixtrade till med och på nya tränaren Juha Malinens energiska och passionerade framtoning under turneringens gång.
– Det här är en spelargeneration som finländarna kommer att få vara stolta över, sa Malinen efter 0–1-förlusten mot Italien.
Och visst, bland spelarna som fanns med i EM-truppen finns det potential.
Den spelare som imponerade mest var Saku Ylätupa. Anfallaren, som fyller nitton år nästa vecka, håller till i nederländska Ajax U21-lag och visade prov på att han har vad som krävs för att konkurrera ute på kontinenten. Ylätupas tempoväxlingar, bollkontroll i hög fart och blick för spelet är på riktigt hög nivå – men månne han inte kommer ihåg de tre brända frilägena mot Italien ett bra tag.
Även anfallaren Eetu Vertainen och mittfältarna Jaakko Oksanen och Abukar Mohamed imponerade. Caen-yttern Timo Stavitski var i sin tur kanske det mest hajpade namnet i truppen inför turneringen. Han kom inte i gång i Italien-matchen, men bättrade på mot Norge. När Finlands insats summeras så överglänstes han i varje fall av Ylätupa och Vertainen.
Ålänningen Joel Mattsson stod för en gedigen insats. Yttermittfältaren har inte sin styrka i närkampsspelet, men är en smart spelare som gärna kan ta för sig ännu mer på planen. Även målvakten Rasmus Leislahti ska ha sig en lite eloge. Han kom till turneringen med få landskamper under bältet, men lyckades ändå ge en del stadga åt det finländska försvaret.
Coachen då? Ja, Juha Malinens stora bedrift var att han lyckades gjuta självförtroende i truppen och se till att spelarna verkligen vågade på planen. Rent taktiskt var det inga konstigheter. Malinen radade upp en rak 4–4–2-uppställning och gick in för att försvara med mycket folk lågt nere i banan och försöka vinna på snabba omställningar och kvickhet på kanterna.
Det hela fungerade hyfsat bra, men det fanns ett par krux. Bredden i truppen var inte tillräckligt bra då inhopparna inte klarade av att göra några avtryck i matcherna. Det är ett stort problem i en intensiv turnering – som dessutom spelas i riktigt varmt väder. Och Finland lyckades inte särskilt bra när motståndarna bestämde sig att försvara lågt. Målen, som kom mot Norge, kom på en straff och en vansinnigt läcker kontring. Men bortsett från matchen mot ett Italien som trodde att man inte behöver försvara så noga mot värdnationen hade Finland svårt att bryta in i boxen för att skapa de riktigt farliga lägena. Laget var dessutom allt annat än effektivt på fasta situationer.
Finlands siffror i hemma-EM
- 2 – Finland gjorde minst mål i gruppspelet, tillsammans med Turkiet. Frankrike var bäst med 11 mål.
- 13 – Finland hade näst minst avslut på mål, tillsammans med Italien. England hade bara 12.
- 26 – Finland hade överlägset flest hörnor, men lyckades inte göra mål på en enda av dem. En hörna mot Norge ledde till en straff som Eetu Vertainen nätade på. Frankrike hade bara 6 hörnor i gruppspelet.
Om spelupplägget som användes i turneringen är något att spinna vidare på är en oväsentlig diskussion. Den stora lärdomen ska vara att man måste (fortsätta) fokusera på den individuella utvecklingen för att skapa spelare som klarar av att följa olika taktiska planer och som har förmågan att mäta sig individuellt mot tufft, internationellt motstånd – om det sedan gäller glidtacklingar, genomskärare eller säkra avslut från nära håll. Spetskompetens avgör, och den här gången fanns det inte tillräckligt av den för att nå en semifinal i U19-EM.
Publiken i Vasa och Seinäjoki fick i alla fall lära känna en ny generation spelare varav flera har potential att småningom ta plats i A-landslaget. Det blev två jämna, dramatiska matcher, mycket känslor och en ivrig väntan på vad våra unga killar kan ställa till med i framtiden.