I år vann filmen "Coda" en Oscar för bästa film. Begreppet coda står för hörande barn till döva föräldrar och det är det som filmen handlar om. En tonårsflicka växer upp som det enda hörande barnet till två döva föräldrar. Det är svårt att inte få en inblick i de problem som döva och coda-personer ställs inför.

De här problemen är inte främmande för 85-åriga Birgitta Wallvik. Hon föddes i Kervo, som ligger 30 kilometer nordost om Helsingfors, och hade döva föräldrar men är själv hörande.

– Min mamma föddes döv. Det har vi på senare dagar kommit fram till genom släktforskning. Min pappa blev döv i 1–2-årsåldern, efter att han hade insjuknat i scharlakansfeber och fått följdsjukdomar som satte sig på öronen, berättar Wallvik.

Pappan kom från Yttermark i Närpes. Hans föräldrar emigrerade till USA och kom aldrig tillbaka till Finland. Eftersom Wallviks far var döv fick han inte åka med resten av familjen. Han stannade i Närpes och morfadern blev hans förmyndare.
Annons

Det talade språket kom inte lika naturligt

Birgitta Wallvik kom också att tillbringa en del av sin uppväxt i just Yttermark. När hon var knappa tre år kom kriget. De första två åren av kriget bodde hon ännu i Kervo.

– Då var det viktigt att jag tecknade alarm varje gång flyglarmet gick. Annars hade mina föräldrar inte förstått att söka skydd. Men visst brukade en del hörande grannar också se till att de döva sökte sig till bombskydd.

Som 5-åring evakuerades Wallvik till släkten i Närpes. Hon bodde hos sina två mostrar. Då hade hon lärt sig tala finska men kunde ingen svenska. I Kervo var ju omgivningen finsk och Wallviks föräldrar kunde bara teckenspråk.

– Så när jag lärde mig svenska lärde jag mig Närpesdialekt. När jag igen flyttade tillbaka till Kervo efter kriget hade jag glömt finskan men inte teckenspråket. När jag träffade min finska mormor kunde jag inte kommunicera med henne.

Det var förstås jobbigt, minner sig Wallvik tillbaka. Föräldrarna kunde inte lära henne finska och de andra barnen retade henne. Hon började trots allt i en svenskspråkig skola.

– När jag började skolan talade jag inte så bra. Jag hade en kompis som brukade rätta till mitt språk.

Birgitta Wallvik

  • 85 år
  • Bor i Helsingfors
  • Uppvuxen i Kervo och i Yttermark, Närpes
  • Har jobbat som bibliotekarie, författare, journalist, teckenspråkstolk och på Finlands dövas förbund
 

Livet log ändå

Teckenspråket var däremot aldrig ett problem. Wallvik kan inte sätta fingret på när hon egentligen lärde sig teckna. Det kom naturligt, på samma sätt som hörande personer lär sig tala sitt modersmål.

– Vi hade helt enkelt en teckenspråkig miljö hemma. Jag hade ett bra teckenspråk och upplevde det aldrig som svårt eller tungt att teckna.

Wallvik vill i själva verket avdramatisera livet som coda.

– Det behöver inte vara så illa. Andra personer kan ha andra problem med sina föräldrar. Jag gillar språk och ser det som en fördel att kunna teckenspråk. Jag har levt ett rikt liv med bra föräldrar och har fått lära mig mer än många barn till hörande föräldrar.

Hennes pappa jobbade som snickare och mamman var bra på att sy.

– Jag och min lillebror fick alltid hemmasnickrade och sydda födelsedagspresenter och julklappar av våra föräldrar. Vi hade det gott ställt trots att familjen inte var förmögen.


Hjärtskärande hur omvärlden behandlade döva

Det kanske mest hjärtskärande med att växa upp med döva föräldrar var att se hur omvärlden behandlade döva.

– Det sågs som en skam att vara döv, man fick inte visa att man var döv, annars kunde andra komma med negativa kommentarer. På stan skulle vi undvika att tala teckenspråk men det struntade jag i. Jag har alltid tecknat, jag såg ingen vits i att låta bli.

Wallvik berättar att det finns många hörande föräldrar som aldrig kommit över det faktum att deras barn är döva.

– De ser det bara som negativt och tolererar inte att du använder teckenspråk. De tycker du ska tala som vanligt folk.

Det finns trots allt undantag. Wallviks fars och mors släkt förhöll sig helt olika till de döva.

– Mammas släkt kom och hälsade på bara när de var bjudna. Då umgicks de bara med varandra och struntade i min familj. Min mormor och mina kusiner från mammas sida träffade jag endast en gång. De var aldrig en del av mitt liv.

Birgitta Wallvik hade inte mycket kontakt med släkten från mammans sida. Hon tycker det är synd att många föräldrar inte kan komma över det faktum att deras barn är döva.


Närpesborna föredömliga

Släkten i Närpes kommer Wallvik däremot ihåg med stor värme.

– Släkt och bekanta där uppskattade min pappa, det märkte jag tydligt. De tyckte han hade klarat livet bra och brukade ofta berömma honom för att han har snickrat dörrarna till riksdagshuset.

Wallviks pappas morfar såg till att pappan fick en yrkesutbildning och kunde livnära sig. Pappan var ofta på besök i Yttermark och kom alltid hem med högar av anteckningsblock.

– Min pappa hade alltid med sig block. Han var bra på att skriva och brukade diskutera länge när han var på besök i Yttermark.

Wallvik har helt tydligt själv också goda minnen av Närpes. Hon gillade att vara där och åkte ofta dit under skolloven. Släkten brukade till exempel skicka förnödenheter till Kervo under efterkrigstiden.

– Jag gillade hela sättet Närpesborna behandlade min pappa på. De var så varma och såg min pappa som en viktig person. Han hade ett jättebra hem med sina hörande förmyndare.


Plus för döva skådespelare

Wallvik bor numera i Helsingfors och när VBL/ÖT träffar henne går vi och ser på filmen "Coda" på bio. Hon uppskattar att de dövas situation lyfts upp i filmen och känner igen sig en hel del.

– Främst i detaljerna, saker som är typiskt döva. Det kan handla om någon min, gest eller blick. Döva vill inte väcka för mycket uppmärksamhet och gör därför tecken i smyg. Min mamma kunde till exempel med bara blicken få mig att förstå att jag ska gå till affären.

Det är de här små detaljerna som gör hela skillnaden och som gör att Wallvik tycker filmen är bra. Framgången beror säkert på att de skådespelare som spelar döva också själva är döva.

– Jag uppskattar att de använder döva skådespelare. Så brukade det inte vara förr. Hörande personer kan inte göra samma saker som döva.

Teckenspråkiga

  • Alla kulturer har sina egna teckenspråk. Svenskspråkiga i Finland talar till exempel ett annat teckenspråk än svenskspråkiga i Sverige.
  • Omkring 5500 personer har finskt teckenspråk som modersmål. Av dem är cirka 3000 döva.
  • Hörande barn till döva föräldrar kallas coda (Children of Deaf Adults)
  • Hörande syskon till döva personer kallas soda (Siblings of Deaf Adults)
  • Källa: Finlands döva förbund
 

Världen har förändrats också för de döva

Eftersom filmen utspelar sig i nutid finns det förstås en del saker Wallvik inte kan känna igen från sin barndom.

– Mina föräldrar skulle aldrig ha använt lika grovt språk som i filmen. Jag fick till exempel aldrig lära mig svära på teckenspråk. Man skulle uppföra sig snällt och vackert och fick inte säga vad som helst.

Wallvik konstaterar ändå att hon förvisso växte upp under en annan tid. Filmen speglar den tid vi lever i nu.

– Inte kan dövsamfundet heller i evighet vara det samma. Man kan inte göra filmer om det förflutna.


Situationen för de döva lämnar mycket kvar att önska

Wallvik tycker trots allt att det är bra att det gjorts en film om döva och tycker det gärna hade fått göras fler. För situationen för de döva lämnar en hel del kvar att önska.

– Saker och ting har inte förbättrats alls. Det finns fortfarande mycket som bara inte fungerar, eftersom myndigheterna inte får det att fungera.

Hon har själv jobbat som tolk och vet att tolktjänsterna fortfarande lider brist på teckenspråkstolkar. När nya system planeras glömmer man ofta att beakta teckenspråket.

– Det är svårt att få igenom reformer innan vi förstår att teckenspråket är ett eget språk. Vi måste sluta behandla döva som handikappade.


Två vitt skilda världar

Trots att Wallviks föräldrar gått bort har umgänget med döva ändå inte försvunnit. Wallvik har flera döva bekanta och har under tolkresor umgåtts mycket med både coda-personer och döva.

– Jag är en person när jag umgås med döva och en annan när jag umgås med hörande. Det är två vitt skilda världar.

Wallvik berättar till exempel att hon automatiskt helt stänger av allt ljud från omvärlden när hon umgås med döva. Flera gånger har det också visat sig att coda-personer har gått omkring och trott att den andra inte är hörande.

– Och när det sedan har uppdagats fortsätter vi tala teckenspråk med varandra. Det är ofta enklare så.