– Jag mår alldeles utmärkt, säger fru Haukio då någon frågar om hur hon orkar med sin växande mage, och så vänder paret på klacken och stegar in i salen där de ska hälsa gästerna välkomna.
I år är de 400 flera än normalt, och i slottets atrium är det minst sagt packat efter hälsningsceremonin då någon vill visa upp sig för kamerorna och andra nästan armbågande vill ta sig fram till serveringen eller ut på dansgolvet.
Årets kock Mattias Åhman från Pensala, och hans avec Anna Lundberg från Maxmo, ser strålande glada ut där de kommer med sina bålglas.
– Det är en stor ära att få vara med här, säger Åhman och berättar att inbjudningen kom samtidigt som en räkning. Han öppnade räkningen, sambon fick inbjudningen.
– Vi kunde nog inte riktigt tro våra ögon, men blev väldigt glada och pirriga, säger paret.
Årets kock har ännu inte hunnit ta sig via långborden som står dukade med delikatesser från ladets alla hörn och kanter, men han har ändå en idé om vad han själv skulle bidra med om han fick chansen.
– Något med potatis. Jag skulle tänka tillbaka i tiden och planera utgående ifrån vad om varit viktigt genom vår historia, säger han, tar sin dam under armen och glider vidare.
Emma Uusi-Kokko från Vasa är också en av dem som virvlar runt i myllret.
– Tänk att jag har hamnat här, säger en strålande glad Uusi-Kokko och visar upp sin fina klänning sydd av resttyger. Uusi-Kokko vill bli skådespelerska i framtiden och har sikte på att få bekanta sig med Pekka Strang som spelar huvudrollen i filmen "Tom of Finland"
– Han har rötter i Vasa och är en av mina förebilder. Jag hoppas komma in på teaterhögskolan efter gymnasiet, men jag räknar med att ta ett mellanår och jobba, säger Uusi-Kokko.
Kantorn Kristina och Bo-Göran Klingenberg från Karleby firar inte bara Finlands hundraårsjubileum, utan även 40-årig bröllopsdag i december.
– Vi träffade presidentparet på Tankar i somras men hade nog inte väntat oss en inbjudning till balen, säger paret och talar varmt om den lilla fyrön i Öja skärgård.
– Vanligen jobbar jag på självständighetsdagen eftersom det är mässa då, och så brukar vi vara med vid hjältegravarna. I år fick vi i stället besöka Uspenskij-katedralen och tyska kyrkan, säger Kristina Klingenberg.
Plötsligt står en leende Kaj Smeds, simmare från Jakobstad, i svallet av prasslande långklänningar som glider förbi på väg mot dansen i stora salen.
– Visst känns det lite som att lämna sin bekvämlighetszon att koma från simhallen i Jakobstad till presidentens slott. Vanligen firar jag självständigheten hemma med familjen genom att se på balen, men nu är jag här själv.
Smeds har dragit ner på simningen och har i stället siktet inställt på sin militärtjänstgöring i framtiden.
– Vad jag önskar mig inför framtiden? Jag tycker att vi har det ganska bra just nu, men det vore trevligt om till exempel attityderna kring svenskan var lite bättre. Där skulle jag hoppas på mera förståelse och en större vilja att lära sig, säger Smeds och söker sig vidare till dansgolvet där orkestern övergått från att spela nationalromantiskt till inhemsk popusik.