|

Om Prince ­och att lära känna sig själv

”Michael Jackson, Lemmy, David Bowie, Prince ... nu far de ju allihopa!” Ungefär så summerade någon sin förtvivlan på ­Facebook samma dag som även artisten Prince börjat ingå i den himmelska kören.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

I dag är sociala medier inte bara den plats där man kanske först tar del av kända personligheters bortgång, det är också den plats dit människor går för att på ett eller annat sätt ge uttryck för sin sorg. Jag har haft lite svårt att greppa detta fenomen, att man på sociala medier kollektivt sörjer människor man aldrig träffat genom att framhäva sin egen musikaliska identitet. Kanske för att många av mina egna husgudar till exempel Bach, Beethoven och Manuel Ponce har varit döda sen länge. Men så dog Prince och jag sveptes med och skickade ut min egen personliga hyllning till honom på Twitter. Men varför just Prince? Jag har aldrig ens köpt hans skivor. Först efteråt, när jag hittat en text om fenomenet på nätet, började jag gräva i mig själv för att finna orsaken till mitt handlande. Jag kan inte dra mig till minnes när jag skulle ha hört Prince musik första gången, men jag kan anta att Prince som artist gjordes medveten för mig när jag började i högstadiet 1992. Det var ungefär vid samma ­tider som musikkanalen MTV började visas i Jakobstad. Då drogs jag tack vare mitt eget gitarrharvande till artister som exempelvis Nirvana och Pearl Jam men också Crash Test Dummies och Green Day. Prince androgyna image verkade mest förvirrande men jag hade framför allt svårt att förlika mig med musikens mångbottnade klangbild och legering av musikstilar. I dag kan jag skratta åt mina egna musikaliska, men logiska tonårsrelaterade fördomar. Prince återkom jag till i ett överraskande sammanhang något senare i livet, när de egna identiteterna också stod på säkrare ben. I mitten av 2000-talet sjöng jag i den finlandssvenska manskören M.Ä.N som leddes av Patrick Wingren. På vår repertoar fanns allt från klassisk manskörsrepertoar till Wingrens tonsättningar av Kaj Hedmans texter men också Coldplay och Prince. Oj vad det var roligt och lärorikt att sjunga Prince just där och då! Wingrens arrangemang i kombination med motiverade sångare avslöjade – äntligen – storheten i Prince musik. Vårt syfte var alltid att göra musiken rätta, men självklart ingick det en dos självironi när ett knippe kaxiga män tog sig an ­sexiga hits som ”Kiss”, ”Adore”, ”Diamonds & Pearls”, ”Soft and Wet” och ”Sexy M.F.” i manskörsformatet. Samtidigt som vi kämpade med att få Princes brutalt ­utmanande synkoper att svänga så där lagom coolt formades också vänskapsband för livet. Både till medmännen och Prince. Samma dag som jag hörde om Princes död kom min fru på mig när jag gick runt och sjöng ”Kiss”. Även om Princes död är en tragedi för hans närmaste är jag så pass rationell i min egen sorg att jag är medveten om att jag saknar den musikaliska gemenskapen hans musik möjliggjorde i M.Ä.N mera än honom personligen. Den sorg man känner när artister man aldrig mött dör kan vara djupt personlig. Men det beror inte nödvändigtvis på att man skulle ha känt eller ens träffat artisterna personligen. Det beror, som även många andra har lyft fram, snarare på att de har hjälpt oss att lära känna oss själva. Däri ligger också musiken och konstens allra viktigaste uppgift.

Kommentarer

Mest läst senaste veckan