I fjol, morgonen efter knivhuggningarna på salutorget i Åbo, fick Härkönen tips om ett ögonvittne till attacken.
Det visade sig att mannen, en ung afghan, varit av dem som jagade gärningsmannen över torget. Den stort uppslagna artikeln, som publicerades söndagen efter fredagens attack, verkade först passera obemärkt men blev upphovet till vad Åbo Underrättelser (24/3) beskriver som ett "helvete som sju månader senare tvingade Härkönen att flytta till Helsingfors".
ÅU berättar om hur redan reportaget om Kuppis fick igång personer som ville svartmåla henne, men att detta inte ens kommer nära det som började med hennes reportage i augusti och som fortfarande pågår.
ÅU beskriver ett bottenlöst hat i oöverskådlig mängd, och de kom längs alla kanaler; e-post, Twitter, nätforum och så vidare.
Härkönens beskrivning av flödet är skrämmande och beklämmande: "Folk ville döda mig. De ville att utlänningar skulle våldta och döda mig, och gick in i detalj på hur det skulle ske. Man sände mig sadistisk pornografi, bilder av människor i badkar som stänkte exkrement över sig. Min familj hotades till livet."
Som kriminalreporter med en tioårig karriär på Turun Sanomat var Härkönen inte ovan vid yrkets obehagliga sidor, men reaktionerna på artikeln om den unga afghanen var ändå av helt annan klass.
I en värld där hatkampanjer på sociala medier snabbt når orkanstyrka och kan manipuleras av skickliga troll är vikten av trovärdig, kritisk och avslöjande journalistik större än någonsin.
Hoten stannade inte vid verbala påhopp. ÅU skriver om hur hon blev förföljd, fotograferad och antastad på bussar och restauranger, om att ordningsvakter vid två tillfällen tvingats avlägsna personer som uppträtt hotfull och att hennes barn på en bussfärd hörde hur medpassagerare planerade att misshandla henne.
Allt detta ledde till att Rebekka Härkönen valde att lämna sitt jobb och flytta till Helsingfors där hon enligt egen utsago har lättare att smälta in i mängden.
Fallet Rebekka Härkönen väcker en lång rad reflektioner, här är några:
• Politikernas ansvar. Det som öppnade fördämningarna för hatvågen var uppenbart en Facebookuppdatering av Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho där han delade med sig falska uppgifter som den ökända sajten MV-lehti spridit. Anklagelserna utgick, som ÅU formulerar DET, ut på att afghanen som Härkönen intervjuat inte hade försökt ingripa mot gärningsmannen, och att hon medvetet undvikit att intervjua infödda finländare som ingripit.
Ingenting av detta var sant, men det tog partiordföranden inget ansvar för då han spred sin draksådd.
• Kvinnohatet. Härkönen ser angreppen som ett bevis för hur kvinnohatet frodas i Finland. "Hur annars förklara att det är främst kvinnliga journalister som utsätts för påhopp när de skriver om samma saker som manliga kollegor", frågar hon i ÅU-intervjunn.
• Samhällets ansvar för det fria ordet. Ingen människa ska utsättas för det Rebekka Härkönen fick uppleva, men en hatkampanj mot en journalist är också ett angrepp på det fria ordet.
Därför borde tröskeln för att ett angrepp på en journalist ska utredas som något som lyder under allmänt åtal vara låg.
Riksåklagaren anser inte att ett åtal i det här fallet kan motiveras med allmänintresset. Härkönen själv drog tillbaka sin anmälan eftersom ansåg att en sådan process hade blivit för tung psykiskt. Kimmo Nuotio, professor i straffrätt vid Helsingfors universitet, betecknar i tidningen Journalisten (4/18) läget som problematiskt. "Samhället måste kraftfullt försvara det fria ordet. Det handlar inte om journalistens personliga heder, utan avsikten med angreppen är att inverka på journalistens arbete", säger Nuotio.
Ett ytterligare problem är den strikta tolkningen av ett målsägarbrott. Inte heller arbetsgivaren kan axla sitt ansvar genom att driva en process för den enskilda journalistens räkning.
I en värld där hatkampanjer på sociala medier snabbt når orkanstyrka och kan manipuleras av skickliga troll är vikten av trovärdig, kritisk och avslöjande journalistik större än någonsin. Det är orimligt att en reporter som likt Rebekka Härkönen bara gör sitt jobb och förmedlar helt sanningsenliga uppgifter ska utsättas för hatstormar utan att samhället griper in.
Vetskapen om vad man kan utsättas för riskerar lätt leda till en förlamande och farlig försiktighet, eller som Turun Sanomats chefredaktör Kari Vainio formulerar det i Journalisten, "I värsta fall leder det till självcensur bland journalisterna, då de tvingas reflektera över vilka konsekvenser för dem själva deras reportage kan medföra."