Filmen ”Leaving Neverland”, där två män öppet och övertygande berättar om hur popikonen Michael Jackson under många år förgrep sig sexuellt på dem som barn, skapar nu rubriker världen över. Jackson själv dog 2009.
Trots att den handlar om en av musikhistoriens största artister är allmängiltigheten i dokumentären stor. Fram träder ett skolboksexempel på grooming, det vill säga den systematiska processen att bryta ner och isolera offer (barn) och normalisera sexuella handlingar.
Enligt en artikel i Savon Sanomat fick Sexpo:s rådgivningstelefon ta emot fler samtal än man kunde hantera kvällen dokumentären visades på Yle. Många ringde och var bekymrade över sina fantasier. Om dokumentären kan förhindra eller få andra att äntligen våga tala ut om övergrepp eller få bekymrade människor att söka hjälp så har den fyllt en viktig funktion.
Men filmen aktualiserar även frågan hur man ska förhålla sig till en stor konstnär som har en mörk sida. Borde man sluta lyssna på hens musik?
I historien har det alltid funnits konstnärer som har betett sig illa men ofta har man valt att förneka och tysta ner deras mörka sidor. Det borde man inte. Man ska inte låta sig förblindas av människor med stor skaparkraft, även de är människor med fel och brister. ”Övermänsklig” skaparkraft legitimerar aldrig att man behandlar andra människor på ett omänskligt sätt.
Skådespelaren Kevin Spaceys karriär tog mer eller mindre slut när hans övergrepp blev kända. Om man hade vetat skulle historiens (karriärens) gång varit annorlunda även där. Det är nu viktigare att övergreppen kommer fram än att personerna rivs ur historieböckerna.
Valet att sluta samarbeta med en konstnär är ett sätt att ta ställning. En del förespråkar nu bojkott av Michael Jacksons musik. Vissa radiokanaler har plockat bort hans musik från spellistorna och därmed stryps flödet av royalties som kan användas för att tysta ner vittnesmål.
Spotify har till exempel förhindrat våldtäktsanklagade R. Kelly och hans låtar från att komma med på de listor som streamingtjänsten skapar. Framhävandet av musiken kan ses som ett ställningstagande. Men det är här som det blir problematiskt.
Michael Jacksons musik är redan en del av vårt gemensamma kulturarv och musik har en annan materialitet än till exempel film och bildkonst. Man kan ha dansat igenom sin barndom till musiken, gråtit till den under tonåren eller kanske velat få den spelad i viktiga livsskeden. För så är det med den största musiken, den börjar leva sitt eget liv, söker sig in i vardagen och kan börja handla mer om ”mig” än om skaparen. Då kan det bli konflikt mellan känslorna.
I vissa fall konstrueras kopplingarna till artistens tvivelaktigheter enbart hos en del av lyssnarna. Jag kan inte hjälpa att det väcker en känsla av obehag när dottern nynnar ”We are the World”. Närmare barns kroppar än så här ska förgripare inte få komma. Nynnandet påminner mig om hur viktigt det är att vi alla jobbar för att skydda barnen.
Jobbar man som lärare eller musiker bör man reflektera över hur man själv lyfter fram och ramar in musiken. Ja, vad gör man när en elev vill framföra en låt av till exempel Michael Jackson?
Det finns säkert de som kan förbise historien, det vill säga helt separera verket från skaparen eller kanske inte alls känner till bakgrunden. Då borde man nog upplysas om den så att man inte omedvetet förmedlar något som kan väcka anstöt eller går emot de egna värderingarna. I andra ändan av spektret finns de som aldrig kommer att lyssna på musiken eftersom den kanske slår upp egna öppna sår.
Jag har inte egna erfarenheter av övergrepp men kommer inte att aktivt söka upp Michael Jacksons musik i framtiden. Det är mitt val och mitt sätt att visa solidaritet med dem som fallit offer för sexuella övergrepp.
