|

Recension: Ruskkonsert – Dramatiska konturer i den inre cirkeln

"Ett äkta Rusk- koncept innebär att tidsepokerna blandas fritt men ändå genomtänkt utifrån ett tema", skriver recensenten Camilla Cederholm. Violinisten Fredrik Paulsson närmast i bild. Zoom
Foto: Kevin Åkerlund

"Ett äkta Rusk- koncept innebär att tidsepokerna blandas fritt men ändå genomtänkt utifrån ett tema", skriver recensenten Camilla Cederholm. Violinisten Fredrik Paulsson närmast i bild.

Onsdagskvällens konsert ”Inner Circle – om makt och ansvar” utmanade konsertpubliken att reflektera över maktens dimensioner i en lyssnarresa genom musikaliskt obändiga marker, skriver ÖT:s recensent Camilla Cederholm.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Konsert

  • RUSK. 20.11.2019 kl. 19.00 i Schaumansalen, Jakobstad. Boulez, Beethoven, Haydn, Tarkiainen och Shostakovich.
  • Paavali Jumppanen, piano Elina Vähälä, violin Janne Thomsen, flöjt Jan-Erik Gustafsson, cello Sivan Magen, harpa Senja Rummukainen, cello Anna-Liisa Bezrodny, violin Fredrik Paulsson, violin Ellen Nisbeth, viola.
 
Vem tillhör egentligen den inre cirkeln? Tja, det beror väl på vem som står i maktposition och vilka hens syften och intressen i frågan är. RUSK-festivalens konstnärliga ledare Sebastian Fagerlund och Christoffer Sundqvist sätter i år ner framfötterna ordentligt i klyftan mellan makt och musikaliska uttryck. Ett äkta Rusk- koncept innebär att tidsepokerna blandas fritt men ändå genomtänkt utifrån ett tema: här möter musikens traditionella kärna och innersta väsen de mer perifera kvaliteterna i utkanten av tonalitetens cirklar.

Onsdagskvällens konsert ”Inner Circle – om makt och ansvar” utmanade konsertpubliken att reflektera över maktens dimensioner i en lyssnarresa genom musikaliskt obändiga marker, där varje tonsättare och musiker argumenterade på sitt eget tonspråk. Redan från första nerslaget lyckades Paavali Jumppanen dra upp de grova penseldragen ordentligt genom sina suveräna pianotekniska utbrott i Pierre Boulez första pianosonat. Det var inte lättlyssnat, och man kan fråga sig hur många i publiken som är tillräckligt insatta i Boulez kompositionsteknik för att obehindrat kunna hänga med i de abstrakta motiven. Inte jag. Men det var ändå intressant att försöka förstå tanken bakom verket. 

Elina Vähälä i musikaliskt samspråk med Paavali Jumppanen.
Foto: Kevin Åkerlund

Elina Vähälä i musikaliskt samspråk med Paavali Jumppanen.

Efter den inledande dissonansstormen mjuknade tonspråket avsevärt i violinisten Elina Vähäläs tolkning av Beethovens G-dursonat nr 10 (op.96). I musikalisk dialog med Jumppanen markerade den wienklassiska stilen en tvär kontrast till det föregående modernistiska verket. Det var skickligt framfört, men ändå kändes framförandet inte riktigt övertygande, främst på grund av den dynamiska obalansen mellan instrumenten i början av stycket. Det blev en aning bättre senare. 

Före paus avverkades ännu en mycket uppskattad wienklassisk gigant: Joseph Haydn. Den mer ovanliga kammarmusikuppsättningen i G-durtrion skapade en intressant helhet. Janne Thomsen imponerade stort i flöjtstämman, skickligt beledsagad av Sivan Magen på harpa och Jan-Erik Gustafsson på cello. 

Janne Thomsen, Senja Rummukainen och Jan-Erik Gustafsson framförde verk av Joseph Haydn.
Foto: Kevin Åkerlund

Janne Thomsen, Senja Rummukainen och Jan-Erik Gustafsson framförde verk av Joseph Haydn.

Årets gästkompositör är Outi Tarkiainen, och därmed markerar RUSK sin strävan till jämlikhet också genom valet av kompositörer. Kvällens verk av henne, Sanasi, kiveen uponneet, framfördes förtjänstfullt av cellisten Senja Rummukainen. Verket är en studie i cellons uttrycksmöjligheter med effekter, dissonanser och dubbelgrepp med mikrointervall varvat med mjuka flagioletter. Jag ser fram emot att få höra flera stycken av Tarkiainen under veckan. 

Kvällens höjdpunkt kom till sist: Shostakovich pianokvintett i G-moll, op. 57. Efter en inledande statisk och kompakt klangmarkering lyfte kvintetten konsertupplevelsen till en högre nivå. Äntligen vaknade den äkta, inre RUSK-stämningen ur sin trevande novemberdvala. Musikernas härliga samspel och energi lyste igenom i andra satsens fuga och det därpå följande Scherzot. Nu är konturerna för årets kammarmusikfestival uppritade. Sedan återstår att fylla de inre cirklarna med levande musik.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan