|

Recension: Ruskkonsert – Vibrerande livskraft med nerv och puls

Jukka Perko briljerade stort på sopransaxofon.
Foto: Kevin Åkerlund

Jukka Perko briljerade stort på sopransaxofon.

Takuya Takashima på oboe.
Foto: Kevin Åkerlund

Takuya Takashima på oboe.

József Hárs dirigerar Christoffer Sundqvist på klarinett och resten av Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Foto: Kevin Åkerlund

József Hárs dirigerar Christoffer Sundqvist på klarinett och resten av Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Ruskpubliken fick under fredagskvällen ta del av en veritabel festmeny på temat puls och rytmik och jag var nog inte ensam om att känna mig upplyft och inspirerad efter konserten, skriver ÖT:s recensent Camilla Cederholm.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Konsert

  • RUSK 22.11.2019 kl 19.30 i Schaumansalen, Jakobstad
  • Mellersta Österbottens Kammarorkester, dir. József Hárs
  • Christoffer Sundqvist, klarinett
  • Jukka Perko, sopransaxofon
  • Ruskfestivalens musiker
 

Mina förväntningar var höga. Mellersta Österbottens Kammarorkester (MÖK) med Stravinsky, Copland, Fagerlund och Tarkiainen på konsertprogrammet, och solister som Jukka Perko och Christoffer Sundqvist, kan det bli så mycket bättre? Ruskpubliken fick under fredagskvällen ta del av en veritabel festmeny på temat puls och rytmik och jag var nog inte ensam om att känna mig upplyft och inspirerad efter konserten.

De fritonala stråken i MÖK:s tolkning av Stravinskys D-durkonsert manifesterade igen en gång orkesterns varumärke: en klingande gruppdynamik med en jämbördig dialog mellan instrumenten också i de allra svagaste partierna. Orkestermedlemmarna uttrycker en fascinerande samstämmig enhet i såväl tonala harmonier som i de mer kantiga dissonanserna. Det gör också den fritonala musiken förvånansvärt lättlyssnad.

Andra satsens vackra dialog innehöll en mångsidig tonal flirt medan tredje satsen uppenbarade den typiskt rytmiska maskinmästaren Stravinsky. Musiken föreföll plötsligt mer urban, industriell. Målade han ett framtidsscenario? En dystopi?

Dirigenten József Hárs.
Foto: Kevin Åkerlund

Dirigenten József Hárs.

Jag reflekterar över de möjliga perspektiven genom decennier av musik. En tonsättare konstruerar ju sina motiv och harmonier utifrån ett ställningstagande till det förflutna, men överförda till nuet. Följande generation tonsättare har mer att ta ställning till, men det är först i efterhand som man tydligt kan skönja nerven, pulsen eller kärnan i musiken.

Så när Aaron Copland i Konsert för klarinett, stråkar, harpa och piano ger sitt bidrag till rytmiken är det med ett musikaliskt landskap som kännetecknas av transition: första satsens pastorala verklighet genomgår en solokadens som slutligen utmynnar i en mer urban livsmiljö. Nerven, pulsen finns där genomgående, och Christoffer Sundqvist fångar tillsammans med orkestern lyssnaren från första tonen. Så oerhört vacker musik. Pulsen är statisk men ändå drivs den framåt av livskraft. Tolkningen är genial, och mina associationer går de facto till jojken, som också bär liknande nerv som Sundqvists känslomässigt engagerade frasering. I sista satsen framträder impulser från både metal-musik och jazz, men i konstmusikens gestalt.

Christoffer Sundqvist på klarinett.
Foto: Kevin Åkerlund

Christoffer Sundqvist på klarinett.

Fagerlund utforskar i Strings to the Bone de klangmöjligheter som kan åstadkommas med en grupp stråkmusiker. Stundvis känns det som en rytmisk parafras på Pendereckis musik, men ändå med sin egen karaktär. Det är inte lånat och ingen parafras, men ny musik har alltid rötter i det förflutna. Tyvärr kunde det här verket inte riktigt mäta sig med resten den här gången, även om det var skickligt spelat och intressant skrivet.

Årets tonsättare Outi Tarkiainen skriver synnerligen intressant musik. I det avslutande orkesterverket Liebklinge bär hennes musik lyssnarna in i en klangvärld med öppna, skira klanger som med en slags sensuell kyla driver framåt. Det är storslaget, men med små åthävor, utan stora gester. Jukka Perko briljerade stort på sopransaxofon och verket var oerhört vackert. Samtidigt finns där en robust råhet som övertygar. Hon har något att säga, och det lönar sig att lägga hennes namn på minnet som en av de stora finländska tonsättarna framöver.

Applåderna sade det mesta. Slutrepliken blev ändå Jukka Perkos: han framförde en halvspontan encore på solosaxofon. Jazz, metal, rytm och puls. Livskraft.

Mellersta Österbottens Kammarorkester hade Stravinsky, Copland, Fagerlund och Tarkiainen på konsertprogrammet i fredags.
Foto: Kevin Åkerlund

Mellersta Österbottens Kammarorkester hade Stravinsky, Copland, Fagerlund och Tarkiainen på konsertprogrammet i fredags.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan