|

Ann-Luise Bertell har heimani i skick

Ann-Luise Bertell skrev "Heiman" inspirerad av gamla släkthistorier. Zoom
Foto: Niklas Sandström

Ann-Luise Bertell skrev "Heiman" inspirerad av gamla släkthistorier.

ÖT:s recensent Henrik Othman imponeras av storslaget romanbygge.

Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

LITTERATUR

  • Heiman. Roman av Ann-Luise Bertell. Omslag av Sanna Mander. Förlaget 2020. 380 sidor.

 
Det finns två situationer som ger en litteraturrecensent huvudbry – då man har något riktigt uselt men vill bedöma verket utan att totalt platta till den som skrivit det och, kanske, kanske hitta något försonande att säga. Eller så drabbas man av den där totala läsupplevelsen då man möter något utöver det vanliga och tvingas rannsaka sig själv, har jag faktiskt inga invändningar?

Ann-Luise Bertells “Heiman” hör till den senare kategorin.

Bertell är långt ifrån någon debutant, hon debuterade redan 1997 och har sedan dess skrivit såväl poesi, prosa, dramatik som en barnbok och belönats med både Choreuspriset och Svenska Yles litteraturpris för sin roman “Vänd om min längtan” 2016. Hon är också skådespelare och regissör.

Ändå känns det som om det är först nu i hennes färska roman “Heiman” som alla bitar ramlar på plats.
Annons

Omslaget till Ann-Luise Bertells bok
Foto: Förlaget M

Omslaget till Ann-Luise Bertells bok "Heiman" pryds av bilden på en hare.



“Heiman” är djupt förankrad i den österbottniska myllan och det Oravais Bertell själv vuxit upp i.

Elof är tio år när berättelsen tar vid, tiden är tidigt trettiotal och han och lillebror Ivar, fyra år, blir plötsligt ensamma när pappa Ruben tar sitt sista andetag. Mamman har gått bort något år tidigare.

Pappans död och känslan av att vara övergiven blir en upplevelse Elof bär med sig genom hela livet. Också pappan, Ruben, är sargad i själen. Minnena från exekutionsplutonen i inbördeskriget följer med honom till dödsbädden.

Livet går vidare då hemmanets lösöre auktioneras bort och pojkarna tas om hand av sina morföräldrar.

Redan här sticker girigheten och missunnsamheten upp sitt fula tryne då släktingar skor sig på de värnlösa pojkarna, något som Elof blir varse först långt senare i livet.


Det är en dyster berättelse Bertell dukar fram, personerna vi möter är sargade av livet, familjerna ruvar på hemligheter man inte pratar om. Trycket på att vara som alla andra är hårt och de återhållna känslorna skapar djupa trauman. Många är de som dukar under för trycket.

"Trycket på att vara som alla andra är hårt och de återhållna känslorna skapar djupa trauman."

 
Bertell skriver inkännande om udda, utstötta existenser – en sjuttioårig grannkvinna med ett barns sinne och förstånd, en onkel som är blottare, Elofs granne Viktor som, om möjligt, är ännu mer begiven på sprit än han själv.

Både Viktor och Elof dricker för att döva smärta och rädsla. Rädslan bär Elof med sig ända från barndomen, men den blir ännu djupare och blandas upp med djup skam efter en traumatisk krigsupplevelse.

Den upplevelsen, rädslan och skammen är något Elof inte förmår prata om med någon, inte ens hustrun Olga, den fasta klippan i hans liv som är nästan den enda i romanen som verkar ha någon verklig viljestyrka. Länge härdar hon ut med Elofs drickande, men när hon till slut griper in gör hon det med kraft.

För Olga är det som om Elof bar en annan Elof inom sig, innanför den make och far till barnen hon älskade fanns en annan som kom fram när han drack. Den Elof tittade fram redan på bröllopet, och den Elof bestämde hon sig till slut att kuva.

Ann-Luise Bertell skriver inkännande om udda, utstötta existenser i sin bok
Foto: Niklas Sandström

Ann-Luise Bertell skriver inkännande om udda, utstötta existenser i sin bok "Heiman".


Behovet att få vara sig själv i ett starkt korstryck av viljor och förväntningar, baksidan av den österbottniska präktigheten, går som en röd tråd genom Bertells berättelse och är kärnan i Elofs vånda.

Spriten är Elofs tillflykt i en värld han har svårt att leva med:

“Elof drack en stor klunk av den iskalla brännande vätskan. Han älskade känslan den skänkte, känslan av lugn och frid, känslan av att allt var bra, att det inte fanns någonting att oroa sig för, att alla sorger var glömda. Spriten gav extra skjuts åt hans talande och fabuleringsförmåga, han hittade outforskade vinklar och vrår i sitt huvud.”


“Heiman” är en bok som andas långsamt, det vilar något gammaltestamentligt arkaiskt över berättelsen, och mina tankar går osökt till författare som Vilhelm Moberg och Torgny Lindgren. Bertells Komossa har också en vänort i Lars Sunds Siklax.

Ändå är Ann-Luise Bertell en författare med en alldeles egen röst. “Heiman” klingar av Österbotten trots att hon valt att, frånsett några enstaka inslag, låta sina personer tala standardsvenska, inte dialekt.

Någon nyans kanske går förlorad med det valet, själv tycker jag det ökar romanens allmängiltighet.

"Som berättare har Bertell fötterna på jorden."

 
Som berättare har Bertell fötterna på jorden. Men trots att hon skildrar sitt Komossa utan ett Sundskt gyckel med berättarperspektivet i Siklaxtrilogin finns där ett element av poetisk magisk realism, en hare dyker upp ett antal gånger, och när Bertell knyter ihop berättelsen och Elofs jordavandring når sitt slut, dyker haren upp närmast som ett andeväsen.

Haren finns också med på det smakfullt utformade omslaget, utfört av Sanna Mander. Intrycket av kvalitet höjs av titeln som tryckts med en taktil stil.

Med “Heiman” inmutar Ann-Luise Bertell en plats bland de stora berättarna. Det känns lite högtidligt att säga det, men “Heiman” är ett stycke stor litteratur.

Bertell har, som humorgruppen KAJ skulle ha formulerat det, heimani i skick.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan