|

Trygg, hemvävd säsongsöppning

Toppvalthornisten Jukka Harju. Zoom
Foto: Tuomio Eerikäinen

Toppvalthornisten Jukka Harju.

Mellersta Österbottens Kammarorkester (MÖK) gjorde comeback i Snellmanssalen i lördags med en orkesterkonsert under nya villkor. Enbart 165 platser hade ställts till publikens förfogande, och den sociala interaktionen var minimerad då även pausen var bortplockad.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

KONSERT

  • Mellersta Österbottens Kammarorkester:

  • ”Höstsäsongens öppningskonsert”
  • Snellmanssalen, Karleby
  • Lö. 5.9 2020
  • Janne Nisonen, dirigent
  • Jukka Harju, valthorn
  • Fordell – Hilli – Mozart – Haydn

 

Visst kändes det ödsligt i den stora Snellmansalen när endast ett hundratal av platserna var fyllda. Men arrangemanget andades god planering, ansvar och trygghet. Orkestern strömmar sina konserter och en del av dess trogna publik bänkar sig säkert i hemmasofforna. 

Konserten var inte bara höstens öppningskonsert utan också en del av Karlebys 400-årsjubileum. Det avspeglades sig i valet av repertoar, dirigent och solist. 

Konserten inleddes med musik av Karlebybon och tonsättarpersonligheten Erik Fordell (1917–1981) vars livsgärning MÖK hyllade med en skiva 2017. Fordell har skrivit 1 500 verk och nu öppnade man med ”Aftonstämning” op. 295 nr 3 följt av en av hans mest kända miniatyrer ”I folkton (IV)”. 

Konsertens dirigent Janne Nisonen.
Foto: Päivi Ristell

Konsertens dirigent Janne Nisonen.

De båda romantiskt vemodiga verken är arrangerade för stråkar av Fordell på ålderns höst (1981) och passade bra som par. De kunde därför ha spelats utan avbrott. Dirigenten och Kaustbysonen Janne Nisonen valde ett rätt raskt tempo för "I folkton" och underströk även de folkmusikaliska inslagen. Snyggt!

Det hemvävda konsertupplägget förgylldes med ett nytt verk av kompositören Sebastian Hilli (f. 1990), även han med kopplingar till trakten och för dagen adopterad Karlebybo. ”Cinema” för stråkorkester är inspirerat av filmmusik och inte minst som ett dramaturgiskt medel som bidrar till berättelsens form.

I dag framförs vanligtvis pärlor ur kända filmer och musiken kan då återkopplas till en bekant story. Hilli vänder på detta och låter lyssnaren skapa sin egen ”kortfilm” utifrån de musikaliska vinkar han ger. Risken finns förstås att musiken kan bli torr och etydmässig men Hilli undviker denna fallgrop genom ett verkligt gott hantverk och genom att låta musiken ta plats på ett turbokomprimerat sätt som inte alltid är möjligt i filmer. 

Kompositör Sebastian Hilli.
Foto: Sara Kokko

Kompositör Sebastian Hilli.

”Cinema” är ett ensatsigt verk och i inledningen målar Hilli upp en dunkel, fantasieggande öppningsscen där stråkfraser sköljer in lite som en organisk stråkorkestervariant av ”Time” (Hans Zimmer) ur filmen ”Inception”. Kombinationen av motiv, harmonik och klang anar oråd. När intrigen framskrider verkar det onekligen som om någon hamnar illa ute när orkestern levererar kraftfulla ”hugg”. Drivet för tankarna till Bernard Herrmanns sätt att understryka eller psykologiskt positionera det som utspelas (t.ex. i "Psycho").

När verket via utveckling, tempoförändringar, melodiska partier och interventioner når klimax och en upplösning undrar man nyfiket: Vem drog sina sista andetag innan epilogens inte allt för försonliga klanger zoomade ut lyssnaren från händelseplatsen? 

Karleby har fina valthornstraditioner och valthornisten Jukka Harju har samarbetat med MÖK många gånger, både live och på skiva. Mozarts fjärde valthornskonsert (KV 495) hör till standardrepertoaren och Harju musicerade rutinerat, avslappnat och med fin ton. Samarbetet mellan Harju, Nisonen och MÖK fungerade friktionsfritt och de triumferade i den festliga sista satsen, ett rondo där Mozart är på sitt allra bästa humör. 

Harju avkrävdes extranummer och sprängde banken med ”Slumrande toner” i snyggt arrangemang av Lauri Pulakka. Hembygdsromantik som allra bäst. 

Konserten avrundades med att Nisonen med violin i hand från konsertmästarplats ledde MÖK tillbaka in i salongerna med Haydns symfoni nr 47. Hur väl symfonin än utfördes kunde konserten, om man blandat om korten lite eller planerat annorlunda, gott ha avrundats efter att Harju tömt banken. 

Man kan konstatera att idel män spelade huvudrollerna i en konsert där MÖK enligt programhäftet ”tagit inspiration av Karlebys musikliv från Anders Chydenius’ tid till nutid.” Man kan – speciellt om man även sneglar på orkesterns kommande konserter – fråga sig om det verkligen inte finns musik av komponerande kvinnor som MÖK anser det värt att lyfta fram.

 

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan