|

Läkaren, författaren, politikern, pianisten

Riitta Kylänpääs biografi presenterar Claes Andersson i helfigur. Zoom
Foto: Bild ur boken

Riitta Kylänpääs biografi presenterar Claes Andersson i helfigur.

Biografin "Ett nyfiket sinne" går bakom legenden Claes Andersson.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Biografi

  • Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv. Riitta Kylänpää. Originalets titel “Utelias elämä. Claes Anderssonin elämä”. Översättning Hanna Lahdenperä. Förlaget 2020. 249 sidor.

 

Social, fryntlig, och med ett öppet sinne – de flestas bild av Claes Andersson (1937 – 2019) är en klok, mångsidig och begåvad man tillfreds med sig själv.

Men den som läst sin Andersson och de intervjuer han gett visar på en man som ridits av panikattacker, dödsångest, spelberoende, och som drabbats av många sjukdomar som kan hänföra sig till en inte alltid så sund livsstil och som varit mycket nära att begå självmord.

Andersson har varit öppen och ärlig med sina tillkortakommanden. Det fortsätter han med i den auktoriserade biografi som skrivits av Riitta Kylänpää och som nu föreligger på både finska och svenska.
Mot den bakgrunden är det fånigt men inte förvånande att till exempel Ilta-Sanomat står på stortrumman on ”avslöjanden” och “hemlighållna tragedier” då de presenterar boken.

Anderssons öppenhet i boken är befriande och helt fri från koketteri, och “skandalerna” är inte på något sätt huvudsaken.

Omslaget till
Foto: Mika Tuominen

Omslaget till "Ett nyfiket sinne" utgiven av Förlaget 2020.

Claes Andersson var en osannolikt mångsidigt begåvad man som trädde fram i offentligheten i flera roller. Han var psykiatern som slog larm och de bostadslösas och alkoholisternas utsatta läge, och som gick i bräschen i Finland för en psykiatri som befriade sig från den auktoritära tradition som präglade den finländska psykvården, älskad poet som också slog igenom som romanförfattare, vänsterpolitiker som inte bugade sig för Moskvatrogen kommunism och flyhänt jazzpianist som också älskade kammarmusik.

Riitta Kylänpää har med bland annat tjugo halvannan timme långa intervjuer med Andersson i bagaget tecknat ett fullödigt porträtt av mångsysslaren Andersson i en biografi som sträcker sig från uppväxten i ett välbärgat men inte nödvändigtvis lyckligt hem i Helsingfors till hans sista dagar sommaren 2019.

Claes Andersson föddes 1937, ett par år före krigen, och växte upp med pappa Rudolf; “Rudi”, i kriget. Mamma Ethel stannade hemma med barnen.

Före giftermålet arbetade hon på kontor. ”I en borgerlig familj skulle en man visa att han kunde ta hand om sin familj ekonomiskt efter att han gift sig. Först när mamma blev äldre sa hon att det var ett stort misstag och att hela hennes liv gick åt och skyllde det på pappa”, minns Andersson i boken.

Den frånvarande pappan var argsint och aggressiv då han var hemma på permission, men Andersson insåg senare att det inte var han, utan modern som var det svåra i familjerelationen. Varken fadern eller modern kunde erbjuda någon trygghet.

”Mamma var välmenande och snäll men så ångestfylld, särskilt när vi var evakuerade, att det inte gick att vända sig till henne med sitt eget. Pappa i sin tur var ute i kriget, och när han var hemma var han frånvarande. Jag tänkte att jag måste klara mig själv.”

Ur Claes Anderssons minnen och hans sitsar i terapisoffan växer bilden av en man som livet igenom påverkats av barndomsupplevelserna, och Andersson härleder många av sina tillkortakommanden; panikångesten, dödsskräcken, spelberoendet och relationsproblemen till de upplevelserna.

Till märkligheterna hör att fadern aldrig berättade något om sin uppväxt eller sina föräldrar.

Familjen Andersson hade det bra ställt ekonomiskt. Trots att fadern saknade högre utbildning öppnade hans tekniska begåvning vägen för en karriär med toppositioner i kylskåpsbranschen, och familjen var en av de få på gatan som hade egen bil.

Andersson kunde också börja studera och vid sidan av det ägna sig åt musik och senare skrivande. Han var en habil jazzpianist och kunde finansiera sitt studieliv med sina spelningar.

”Förutom att lata sig, dricka vin och älska är det svårt att tänka sig
något mera njutbart och tillfredsställande än att spela jazz
Foto: Bild ur boken

”Förutom att lata sig, dricka vin och älska är det svårt att tänka sig något mera njutbart och tillfredsställande än att spela jazz", skrev Andersson.

Riitta Kylänpää lyckas fånga Claes Anderssons långa och mångsidiga karriär i helporträtt med sinne för att fånga de viktiga vändpunkterna i både hans karriär och hans privatliv.

Samtidigt lyckas Kylänpää placera in Andersson i det litterära fältet med insiktsfulla kommentarer om hans diktning och författarskap.

Claes Anderssons författarskap, yrkesroll som psykiater och politiska engagemang går hand i hand. Musiken är kanske en tillflykt från en ond värld och en plats där han fann ro.

”Förutom att lata sig, dricka vin och älska är det svårt att tänka sig något mera njutbart och tillfredsställande än att spela jazz. Naturligtvis i gott och harmoniskt sällskap för en kunnig och mottaglig publik”, skrev han i en artikel rubricerad ”Runon ja jazzin törmäys” (Diktens och jazzens kollision). Så även musiken var en integrerad del av hans diktarjag, och den som vill han hitta återklang av jazzmusiken i hans lyrik.

I varje människas liv finns vändpunkter, i det personliga livet, i karriären och i synen på världen.

För Andersson inträffade en av de här vändpunkterna vintern 1967 – 1968. Han fick ett jobb på intensiven i Hesperia sjukhus. Under några få månader denna sanslöst kalla vinter frös 44 hemlösa ihjäl i Helsingfors.

Det var en värld fjärran den borgerliga trygghet han vuxit upp med.

Andersson lärde sig att männen måste värmas upp långsamt i svala rum, så trots att det var 30 minusgrader ute hade man fönstren öppna.

Claes Andersson såg det stora mönstret, hur samhällsförvandlingen med snabb inflyttning till Helsingfors, arbetslösheten och bristen på bostäder i kombination med en förlegad och auktoritär psykvård låg bakom det illamående som återspeglades i den värld som öppnades för honom.

Han blev en av de drivande krafterna i Novemberrörelsen vars ambitiösa mål var att få människor som blivit föremål för kontrollpolitik att organisera sig och själva driva sin sak, men det visade sig vara omöjligt, framgår det ur biografin.

Ändå blev rörelsen en viktig väckarklocka.

Dess strävanden sammanföll också med det nytänk i psykvården, med avskaffade hierarkier och fokus på patienten som en del av ett sammanhang, som Andersson blev en av pionjärerna för.

Samtidigt som Claes Andersson fick kultstatus som auktoritet inom psykvården, en av våra främsta poeter, politisk sanningssägare, genomgick han många personliga kriser med ett havererat äktenskap kantad av otrohet och en fladdrig roll som far, panikattacker, spelberoende och en plötslig rädsla av att ha drabbats av aids.

När allting drivits till sin spets var han redo att ta sitt liv, men sansade sig.

"Riitta Kylänpää lyckas fånga Claes Anderssons långa och mångsidiga karriär i helporträtt med sinne för att fånga de viktiga vändpunkterna i både hans karriär och hans privatliv."

 

Claes Andersson fann tidigt sin politiska hemvist inom vänstern, och var till en början engagerad inom socialdemokratin som han dock snart ansåg svikit sina ideal.

Som vänsterpolitiker var han ingen dogmatiker, och om han nu någonsin känt dragning mot Moskvatrohet kom injektionen mot detta redan med den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956. “Hela min världsbild gick i kras”, säger han i boken.

Det politiska genomsyrade också hans diktning men, som Kylänpää noterar, var hans dikter berättande snarare än förkunnande – ändå ville han, som hon slår fast, påverka.

Riitta Kylänpää inledde arbetet med sin biografi i oktober 2018, med en Andersson redan märkt av sjukdom men osannolikt aktiv.

Hon avslutar sitt förord till boken så här:
“I Otto-trilogins sista del, det verk som kom att bli hans sista, funderar hans alter ego på om man som psykiater måste vara lite galen själv om man tänker bota sina patienter och svarar: Kanske. Lite. Sedan avled han.”

Claes Andersson gick bort den 24 juli 2019.

Hanna Lahdenperäs översättning har flyt men dras med små irritationsmoment. Här och där anar man en finsk ordföljd bakom texten, och översättningarna av finska realia är ibland inkonsekvent. Till exempel benämns Johan von Bonsdorffs bok om ockupationen av Gamla studenthuset, “Kun Vanha vallattiin” för en icke insatt obegripligt “När Vanha ockuperades”, medan titeln längre fram i boken mera korrekt översatts till “När Gamla studenthuset ockuperades”.

Teiniliitto har översatts med tonårsförbundet, när ett beskrivande uttryck skulle vara det finska skolungdomsförbundet.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan