Den frågan grubblar Joakim Groth också flera gånger över i "Familjealbum", vilken precis som underrubriken "Minnen, historia och utvikningar" antyder, växer till något mycket mer än den självbiografi jag sett boken flaggas som. "Familjealbum" är förutom en bok om hur Joakim Groth växte upp också en familjekrönika, ett stycke dokumentation om finländskt 1900-tal och en rad levande epokbilder av ett svunnet Helsingfors.

Joakim Groth, född 1953 är författare och regissör som också tidigare använt stoff ur sitt liv konstnärligt. 2017 utkom den autofiktiva romanen "Tre bröder" – med en med konstnärens frihet instoppad tredje bror för att ge liv åt gestaltningen, i fjol spelade Svenska Teatern hans pjäs "Vi är bara mänskor", som också den handlade om Groth och hans föräldrar.

Groth öppnar "Familjealbum" med en dramatisk scen i levande gestaltning. Vi får veta hur mannen är klädd och att det denna dag, den 2 december 1971, är mulet, kring 0 grader och att det ställvis faller ett snöblandat regn.

En man sätter sig på en parkbänk vid gångstigen som löper längs golfbanan i Tali, Helsingfors, dricker en halv flaska whisky – och skjuter sig.

Mannen var Joakim Groths far. Två år tidigare hade modern dött i bröstcancer. Joakim är vid faderns död 17 år, hans bror Marcus knappt sju år yngre.

Föräldrarna försvinner drastiskt, och utan att ta farväl, ur sönernas liv då dessa är i en formbar och känslig ålder. Då modern insjuknar berättar hon inget om det för sina söner, de besöker henne aldrig på sjukhuset.

Vilka var föräldrarna, varför begick fadern självmord, vilket liv levde de innan de träffades, hur påverkades de av sin respektive familjebakgrund?

Och, som jag antydde i inledningen – hur pålitliga är våra minnen, hur sanna är de familjemyter vi växer upp med?

Joakim Groth har gått mycket grundligt tillväga då han samlat bilder till detta familjealbum. Han har läst brev, dagböcker och polisprotokoll, också sina egna dagboksnoteringar, rotat i tidningsarkiv och pratat med släktingar som ännu har minnen från tiden före hans egen.

I släktkrönikan går Groth tillbaka till faderns tyska rötter, med en Heinrich August som kommer till Finland från Lübeck kring förra sekelskiftet, och modern som härstammade från släkten Appelberg med djupa rötter i Kotka.

Fadern Gunnar var företagare och entreprenör, kanske med mer glad företagaranda än verkligt sinne för affärer som bland annat omfattade export av renlav till Tyskland. Affärerna ägnade i konkurs, stora skulder och uppenbarligen det tragiska slutet på parkbänken.

Då Groth läser sin mor Pippes (i prästbetyget Inga-Maria) brevväxling med en väninna träder det fram en bild som kanske strider mot den som den uppväxande sonen hade av sin mor, en festprissa som flörtade vitt och brett innan hon stadgade sig med sin Gunnar. Det finns många festliga formuleringar i det hon skriver.

Också bilden av andra släktingar överraskar, fastern Elsa som tog hand om bröderna efter faderns död har suttit i fängelse på femtiotalet i samband med en förskingringsaffär, och visar sig ha varit lesbisk.

Då Joakim Groth nu femtio år senare återkommer till tiden för modern och faderns död hittar han en inkapslad sorg, tonåringen Joakim gömde sorgen någonstans och levde vidare stort sett som om inget hänt.

Han beskriver sitt unga jag som en blyg, försiktig och närmast räddhågsen ung man, mera för sin frimärkssamling (som på något märkligt sätt kommit bort, noterar Groth) och sina äventyrsböcker än vådliga eskapader.

Där är han nogräknad. Indianböcker är den stora kärleken, och han indelar de landskapstyper han passerar under familjens bilresor i kategorier enligt olika indianhjältar. F. W. Dixons Bröderna Hardy-böcker är ok, men Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna vill han inte ta i med tång.

För en ungefär jämnårig läsare – Groth är ett par år äldre än jag – är igenkänningsfaktorn hög då jag läser hans minnen av radikalismen i skolorna kring 1970, även om jag själv inte tillhörde de mest radikala. Men inte heller Joakim Groth hörde till de hårt partitrogna, och då han formulerade sig i tidningen Fågel Fenix hörde han till dem som blev utfrusna av de rättrogna kommunisterna.

Så småningom får man som läsare också syn på författaren Groth som efter några refuseringar äntligen får sin första bok utgiven.

"Familjealbum" är en bred och myllrande skildring med många sidospår och tankehopp där, som sagt, tvivlet över de egna hågkomsterna och de etablerade sanningarna om familjen är många.

En del av sidospåren och tankehoppen har Groth förpassat till fotnoter, som Vän av ordning kanske finner spretiga, men som jag själv tyckte var givande.

Som sig bör i ett familjealbum finns det även ett antal bilder i boken, plockade ur, ja just det, familjealbum. Som utomstående läsare hade jag gärna sett förklarande bildtexter.