Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Patrik Back och Jessica Poikkijoki intygar i ett redaktionellt genmäle (13.3) till vår debattartikel om litteraturkritikens tillstånd att de svenskösterbottniska tidningarna visst inte övergett litteraturen. Gott så!

De har helt rätt i att det i februari publicerades fler recensioner och författarintervjuer jämfört med bottennoteringen i januari. Men många viktiga frågor förblev obesvarade, såväl praktiska som rent principiella.

Att det är tidningarnas begränsade resurser som ligger bakom den nedbantade kulturbevakningen låter i och för sig som en rimlig förklaring. Men hur är det möjligt att det i januari 1994 fanns resurser till tjugo recensioner i Jakobstads Tidning – och bara två i Österbottens Tidning i januari 2024?

Pudelns kärna är inte vilka resurser som finns, utan hur de används. Någon på de svenskösterbottniska tidningarna har slagit fast att det inte ska satsas på recensioner. Varför? är vår enkla fråga.

"Vad är det skon riktigt klämmer?"

Låt oss jämföra vilka prioriteringar kultur- och sportsidorna gör. Vi tror inte att läsarna av sportsidorna skulle nöja sig med förhandsintervjuer med Sports och Jaros tränare, utan rapporter om hur matcherna sedan gick. På kultursidorna är det däremot så det ofta prioriteras. Där finns presenterande texter inför utställningar, konserter, filmer och bokutgivningar – men sällan initierade recensioner som på djupet går in på det som konstnärer, musiker och författare skapat.

Så, än en gång, varför publiceras så få recensioner? Vad är det skon riktigt klämmer? Brist på intresse från tidningarnas sida? Brist på tid eller kompetens? Saknas hugade skribenter? Finns inga pengar för honorar till frilanskritiker? Tryter spaltutrymmet? Eller ligger österbottnisk kultur enligt tidningarna på så låg nivå att den inte förtjänar professionella recensioner?

Säkert är det mera tidseffektivt att ha en pratstund med författaren, konstnären eller musikern och skriva en artikel om det än att läsa hela böcker eller analysera utställningar och konserter. Men förfarandet vittnar om en allmän visionslöshet från tidningarnas sida vad kulturbevakningens funktion beträffar.

Det är många som bidrar till att utveckla kulturlivet i Österbotten. Förutom enskilda utövare inom olika konstarter har allt från föreningar till kommuner viktiga uppgifter. Även dagstidningarna har potential att vara centrala aktörer – ifall de väljer att ta den rollen.

Svenska Österbottens litteraturförening
Sophia Lundström, ordförande
Anders Westerlund, vice ordförande

Svar:

Tack för responsen. Sophia Lundström och Anders Westerlund, representanter för Svenska Österbottens litteraturförening, biter sig fast vid Jakobstads Tidning och januari 1994. De antar fortsättningsvis att "någon" på de svenskösterbottniska tidningarna har slagit fast att det inte ska satsas på recensioner.

Det är bekant för de flesta att medielandskapet förändrats radikalt sedan 1994, vilket naturligtvis påverkar redaktionernas resurser, inte bara kulturredaktionens.

Vi arbetar med de resurser vi har till vårt förfogande – och använder frilansbudgeten nästan uteslutande till recensioner. Det är en sak att Svenska Österbottens litteraturförening anser att vi publicerar för få recensioner, men en helt annan sak att föreningen antyder att vi anser att österbottnisk kultur håller så låg nivå att den inte förtjänar professionella recensioner. Det är att förolämpa de kompetenta och engagerade kritiker som skriver för ÖT och VBL.

Svenska Österbottens litteraturförening antar att nyhetstexter och intervjuer skrivs utifrån ett kriterium: tidseffektivitet. Men nej, ÖT/VBL är dagstidningsjournalistik, och nyhetstexter och intervjuer är förstås en viktig del av kulturjournalistiken. Det är så vi uppmärksammar dem som utvecklar kulturlivet i Österbotten.

Det är naturligtvis tråkigt att litteraturföreningen inte anser att den kultur som i dag behandlas i ÖT och VBL – och de intervjuer som personer som skapat den kulturen ger – räcker till för att göra tidningarna till en central aktör inom kulturlivet i Österbotten.

Svenska Österbottens litteraturförening, vars syfte är att "främja österbottnisk och finlandssvensk litteratur", ägnar sig också åt publicistisk verksamhet. Föreningen är utgivare av tidskriften Horisont, som nu firar sitt 70:e utgivningsår. I praktiken har främjandet av österbottnisk litteratur mattats, vilket Horisonts tidigare redaktör Anna Remmets noterade när hon mejlintervjuade några av sina företrädare – Peter Björkman, Camilla Lindberg och Sofie Furu – och nyblivna Horisont-redaktören Sonja Vuori i Horisont 3/23. Remmets tycker att fokus på det specifikt österbottniska och vad som utmärker det har klingat av.

Ingen säger emot henne.

"I de tidiga numren av Horisont var det ett mycket större lokalt fokus. Det har klingat av en del och jag vet inte riktigt varför" skriver Björkman.

Den nyutnämnda Horisont-redaktören Sonja Vouri svarar: "När jag började som redaktör nämndes det nästan som i en bisats att man gärna får lyfta fram österbottniska författare, men jag uppfattade det inte som centralt för tidskriften."

När det gäller ÖT/VBL anser litteraturföreningen att det "vittnar om en allmän visionslöshet" att låta professionella kulturarbetare komma till tals i intervjuer. Men att österbottniska författare blivit en bisats för Svenska Österbottens litteraturförenings egen tidskrift bekräftar att vår strategi är viktig: att lyfta fram österbottniska författare – och andra kulturutövare – oavsett om det handlar om nyheter, intervjuer, recensioner eller analyser.

Patrik Back, kulturchef
Jessica Poikkijoki, kulturredaktör