Henning Mankells teatergäng sätter upp Strindbergpjäsen "Fröken Julie" i Moçambique. Mankell är djupt engagerad i välgörenhet i Afrika.
De flesta känner Henning Mankell som författaren bakom böckerna om Kurt Wallander. Betydligt färre känner till att han spenderar halva sin tid i södra Afrika. Just nu är repetitionerna inför nya pjäsen “Fröken Julie” i full gång i Moçambique – med Mankell som regissör förstås.
30 minuter får vi. Vi kläms in mellan en ambassadmiddag och eftermiddagsrepetitionerna på teatern. Tio minuter sen ångar han in i teatersalen, ger instruktioner åt personalen på vägen och börjar genast regissera.
–Jag sitter här, du (pekar på mig) sitter här bredvid och du (fotografen) sätter dig på nästa rad. Det blir bäst så.
Teatern håller just nu på att sätta upp en ny pjäs. Det är “Fröken Julie” och Henning Mankell är regissör.
Den 3 februari är det premiär. Dagen sammanfaller med Mankells födelsedag. En slump, säger han.
–Det var inte alls meningen. 3 februari är “Alla hjältars dag” här, en riktig festdag. Jag blev tvungen att göra om pjäsen lite eftersom “Fröken Julie” utspelar sig på midsommar. Det betyder ju ingenting här nere. Ingen skulle förstå vad midsommar är.
Det här är inte den första pjäsen Mankell regisserar i Moçambique. Det har blivit några under åren. Han har nämligen bott här sedan 1984.
–Jag ville få perspektiv på Europa och västvärlden. Därför började jag som ung författare resa runt. Jag bodde i Zambia i början på 1980-talet och blev inbjuden av ett gäng som ville starta den första professionella teatern i Moçambique. Jag kom hit på en veckas besök 1984 och här lämnade jag.
Teatern, Teatro Avenida som den heter, har gott rykte. Folk vallfärdar från grannländerna för att se pjäserna. En och annan teaterturné har det också blivit.
–Fast vi prioriterar de egna föreställningarna på hemmaplan. De är viktigast för oss, säger Mankell.
Han använder ofta ord som “vi” och “oss” när han pratar om teaterfolket på Teatro Avenida. Man får intrycket av att det är ett tajt gäng. Och visst har de haft tid att lära känna varandra.
–Samma gäng har jobbat tillsammans sedan teatern startade på 1980-talet. En av skådespelarna var 17 år gammal när hon började jobba här på 1980-talet. Vi har jobbat tillsammans sedan dess och är som en familj numera. Jag tror att kontinuiteten är en orsak till att teatern går så bra.
Mankell var med och startade upp Teatro Avenida på 1980-talet. Han regisserar de flesta av pjäserna som teatern sätter upp och kallar sig själv konstnärlig ledare för teatern.
–Mitt mål är att få fler som kan regissera. Jag vill att någon ska kunna ta över det jag gör och föra det vidare.
Nästa projekt är att starta en teaterutbildning på Teatro Avenida.
–Tanken är att vi ska kunna köra igång nästa år. Vi vill kunna utbilda skådespelare, regissörer och tekniker. Det finns ingen teaterutbildning här nu. Vi vill kunna ge människor möjligheten att utbilda sig inom teater.
Utbildningen ska vara tvåårig.
Men teatern är inte allt Henning Mankell gjort i Moçambique. Han är djupt engagerad i välgörenhet och har genom åren donerat en hel del pengar till välgörenhet. Som exempel har han och frun Eva Bergman donerat 1,5 miljoner euro till byggandet av ett SOS barnbyar i staden Chimoio i västra Moçambique. Byggandet av barnbyn i Chimoio har just startat.
Föräldralösa barn kommer att få ett hem i barnbyn. I varje hus finns en anställd ”mamma” som ger barnen mat, hjälper dem med läxorna och sköter om deras kläder.
–Jag tänker så här: Jag har redan så mycket pengar jag behöver. Jag menar, vad kan en människa egentligen behöva mer än mat och tak över huvudet? Jag kan inte hjälpa alla, men om jag redan kan ge 400 barn ett hem och en uppväxt har jag redan kommit en bit på vägen
Det märks att Henning Mankell är djupt engagerad i ämnet. Han gestikulerar vilt med händerna och pratar snabbt med hetsig röst.
–För många år sedan besökte jag en SOS barnby utanför huvudstaden Maputo. Där träffade jag en liten flicka som bodde på barnhemmet. Hon var ett föräldralöst hittebarn som kommit till barnbyn som spädbarn. Jag frågade henne vad hon ville bli. Jurist, sade hon. Nu, 20 år senare, ska hon börja läsa jurudik på universitet. Hennes dröm är att rikta in sig på barns rättigheter, för det vet hon allt om, sade hon till mig. Tänk det, hon sitter med en egen erfarenhet som ingen annan människa har. Hon får möjlighet att göra en stor insats för barnen i Moçambique. Det säger egentligen allt om varför jag satsar i sådana saker.
Det skrivs inte mycket om ditt engagemang i det fattiga landet i södra Afrika. Det är mest böckerna som får uppmärksamhet. Varför det?
–Det har du rätt i. Jag tror helt enkelt inte att folk i Sverige och Norden bryr sig om vad som händer här nere. De tänker nog att detta är ett litet skitland i Afrika, inget att bry sig om. Det visar precis hur lite västvärlden bryr sig om vad som händer i Afrika. De bryr sig om när någon dör, men skiter totalt i hur människorna har det medan de lever.
Henning Mankell spenderar ungefär halva året i Moçambiques huvudstad Maputo. Där bor han och frun i en liten lägenhet.
- Den är verkligen liten. På tok för liten. Nu renoveras den dessutom, så nu bor jag på ett billigt hotell. Visst skulle jag ha råd med en stor villa med pool, men det behöver jag inte.
- Jag vill att mina bekanta här ska kunna komma till mig och känna sig som hemma. Jag vill att de ska känna sig bekväma att också bjuda hem mig till sig.
Han beskriver sitt liv som enkelt och odramatiskt.
–Dramatiken händer här uppe, säger han och pekar på huvudet.
Han skriver varje dag och håller just nu på med flera projekt. Han höll på att skriva en ny bok “Resan till Timbuktu”, men arbetet med den ligger för tillfället på is. I stället har han börjat skriva på en ny bok.
–Men den är så i startgroparna, så den vill jag inte prata om. Men jag har en ny pjäs på gång också. Den heter “Darwins kapten” och handlar om Darwin på expedition med skeppet Beagle och om hans relation till kaptenen Fitzroy. En mycket fascinerande historia.
Det blir dags för fotografering och Mankell skruvar på sig. Trots de tusentals intervjuer han gett gillar han inte att bli fotograferad.
–Jag har aldrig vant mig. Jag känner mig inte bekväm framför kameran, säger han.
De 30 minuterna är slut och vi lämnar honom på scenen på Teatro Avenida. Han är djupt ingripen i en diskussion med scenograferna om hur scenen ska byggas upp till ”Fröken Julie”.