Det är bara drygt två veckor till presidentvalet, och kandidaterna börjar gå på högvarv. Också ÖT:s spridningsområde är intressant för kampanjerna och i medierna trängs kandidatpresentationer, intervjuer och debatter.

Men kan man tala om någon valfeber? Det är tvivel underkastat. Sauli Niinistös överlägsenhet i alla opinionsmätningar kan slå tillbaka mot valdeltagandet.

Presidentvalet är det val som brukar ge det högsta valdeltagandet i Finland, klart över siffrorna för riksdags- och kommunalval och ännu klarare mer än i EU-valet. Också den siffran pekar ändå på en sjunkande tendens.

De senaste presidentvalen har inte varit någon promenadseger för den som valdes, trots klara favoritskap har utgången ingalunda varit klar och den första omgången har kunnat erbjuda praktfulla överraskningar.

1994 var SFP:s Elisabeth Rehn nära att bjuda på en sådan då hon gick till andra omgången med bara knappt fyra procentenheter färre röster än Martti Ahtisaari då hon bland annat slog ut Centerns Paavo Väyrynen. Valdeltagandet vid bägge omgånarna var över 82 procent.

I valet 2000 slog SDP:s Tarja Halonen Centerns Esko Aho med bara två procentenheter i andra valomgången. Valdeltagandet i första omgången var 76,9, i andra – trots dåligt väder i stoda delar av landet – 80,2.

1988 tillämpades ännu inte direkt val av president – bara om en kandidat fick mer än häften av rösterna blev hen vald, annars hänsköts valet till de 301 elektorer som man röstade på samtidigt som på presidenten. Den gången var många övertygade om att det inte skulle behövas då Mauno Koivisto ansågs vara den klara segraren – men denne kom bara snubblande nära med 48,9 procent.

Inte heller elektorerna lyckades välja president vid första försöket då Mauno Koivisto fick 144 röster. I andra omgången tryggade han sitt omval med 189 röster.

Valdeltagandet var 82,7.

Spänningsmomentet och osäkerheten är en uppenbart aktiverande faktor.

Nu pekar alla mätningar hittills på att sittande presidenten Sauli Niinistö sopar banan med sina motkandidater redan i första omgången.

Det kan leda till att många väljer sofflocket i föreställningen om att valet ändå är avgjort.
Det är det givetvis inte. En enkät är inget presidentval.

Dessutom handlar det inte bara om vem som blir vald, inte ens om det inte blir någon andra omgång. Upploppet; vem som kommer tvåa och trea, hur de som inte väljs placerar sig inbördes är en viktig barometer inför riksdagsvalet 2019 – detta också med beaktande av att presidentvalet i högsta grad är ett personval där många röstar enligt helt andra preferenser än i andra val. Sauli Niinistö samlar röster bland anhängare till alla partier.

Ändå kan överraskningar inträffa, vilket också Niinistö och hans kampanjstab är fullt medvetna om – varför skulle de annars gå till val med den överlägset största valbudgeten, 1,5 miljoner euro?

Det farligaste för den som absolut vill se Niinistö fortsätta som president är att förlita sig på att han ändå blir vald.

Lika dumt är det att kasta in handduken om man inte vill se honom vald. Också om favoriten inte ens kommer nära är stödet en viktig markering för framtiden.

I de mätningar som presenterats hittills har De grönas Pekka Haavisto varit lika solklar tvåa som Niinistö är segrare, han är den enda med tvåsiffriga anhängartal – ändå är han väldigt långt ifrån den hajp som förde honom till andra omgången 2012.

Det mest intressanta blir kampen mellan den aparta trion Matti Vanhanen (C), Paavo Väyrynen (valmansförening) och Laura Huhtasaari (Sannf). Som kandidat för Centern har mätningarna hittills gett usla siffror för Vanhanen och Centern, en färsk Ylegallup ger honom 2 procent, hans dåvarande partikamrat Väyrynen fick 17,5 procent av rösterna vid valet 2012. I Yles mätning får Väyrynen 4 procent, vilket inte imponerar men är pinsamt nog för Centern som sett sitt stöd dala också i riksdagsvalsenkäter.

Väyrynen har profilerat sig som EU-kritiker och flyktingmotståndare och fiskar därmed i samma vatten som Sannfinländarnas Laura Huhtasaari. Trots sin långa erfarenhet och statsmannamässighet rår han inte på Huhtasaari som får 5 procent av stödet vilket placerar henne som trea i racet så här långt. Det är ändå en bit ifrån de 9,4 procent som Sannfinländarnas Timo Soini fick 2012.

Tuula Haatainen var en nödlösning för ett SDP där inget tungt namn ville ställa upp och förlora mot Niinistö. Det är knappast någon överraskning att hon inte når högre än 3 procent, eller att Vänsterförbundets Merja Kyllönen inte når högre än 2.

Natoflaggan lyfter inte Nils Torvalds högre än 1 procent.

Valet avgörs ändå först den 28 januari. Vare sig man vill trygga omval eller vill se ett byte på presidentposten finns det någon anledning att ge upp och stanna på sofflocket.