"Varskodd är beredd" heter det. I torsdags lade regeringen fram förslagen till spaningslagar som på flera plan ger myndigheterna verktyg att värna om rikets säkerhet.

Finland saknar en underrättelselag som skulle omfatta alla sektorer av militär och civil spaning. De bestämmelser som gäller i lag anses inte räcka till med de förändrade hotbilder som existerar i dag.

Det handlar inte bara om att bekämpa terrorism – globalisering och digitalisering innebär nya gränsöverskridande hot som kräver medel den nuvarande lagstiftningen inte medger. I förslaget skulle bland annat den militära underrättelsetjänsten tillåtas spana både här hemma och i utlandet då en verksamhet som riktas mot Finland kan börja utomlands och fungera över gränsen.

Lagförslaget innehåller flera kontroversiella punkter och öppnar för den viktiga diskussionen om i vilka situationer omsorgen om rikets säkerhet väger tyngre än medborgarens rätt till privatliv. Bland annat kan spaningen i givna lägen tillåtas bryta brevhemligheten – som också omfattar e-post, textmeddelanden etcetera, som det stadgas om i grundlagen.

Skyddspolisen skulle också kunna bedriva det som kallas platsspecifik hämtning av information, det vill säga att man genomsöker en persons bil eller arbetsplats i jakt på ett komprometterande dokument utan den personens vetskap.

Det kontroversiella är att spaning skulle tillåtas utan brottsmisstanke.

Nytt är också befogenheterna till gränsöverskridande signalspaning. Myndigheterna ska kunna följa med internettrafik som passerar Finlands gränser.

Här framhåller man mycket bestämt att det inte handlar om någon massövervakning av den karaktär som bland annat amerikanska NSA uppges bedriva där man till exempel skulle avläsa all trafik på jakt efter komprometterande nyckelord.

Får man tro regeringen innehåller lagstiftningen flera spärrar mot detta. Signalspaningen ska riktas mot noga avgränsade objekt och ändamål.

Alla beslut om integritetskränkande spaning ska också tas av en domstol – dock så att beslutet i mycket brådskande fall kan tas efteråt. Det här lämnar fältet öppet för en hel del godtycke.

I en demokrati får underrättelsetjänsten inte bli en stat i staten som svävar utan kontroll. I lagförslaget ska både den civila och militära spaningen kontrolleras av ett nytt riksdagsutskott. Dessutom ska man inrätta en ny ombudsmannatjänst som i Hufvudstadsbladets formulering ska "få information i realtid om alla beslut att använda underrättelsemetoder, rätt att närvara i domstolen när tillstånd ges, rätt att avbryta eller stoppa metoder, och rätt att beordra förstörande av material som inhämtats lagstridigt".

Den som tror sig vara föremål för spaning kan begära en utredning av ombudsmannen som också ska ge årliga rapporter om sin verksamhet.

Lagförslaget i sig innehåller många punkter som, också om man är överens om att ökade befogenheter är nödvändiga, kräver en utförlig diskussion.

Regeringen vill dessutom genomdriva lagen i brådskande ordning. Eftersom lagen kräver ändringar i grundlagen krävs kvalificerad majoritet, ett stöd från 5/6 av riksdagen. Speciellt då Sannfinländarna ändrat åsikt räcker det med att SDP ställer sig på bakhasorna för att lagen ska skjutas fram till slutligt besök förts efter nästa riksdagsval.

Enligt inrikesminister Paula Risikko ÄR det bråttom; varje månad vi lever utan befogenheterna innebär ett hot om man får tro henne.

Det finns mycket som talar för att lagen behövs. Det handlar inte enbart om egen informationshämtning utan också om att ha information att ge i utbyte. Den internationella spaningssamarbetet har alltid handlat om att "byta äpplen mot päron". Utan de nya spaningslagarna har Finland ont om päron att byta med.

I en värld med ständiga terrorhot, cyberattacker och hot om hybridkrigföring är det viktigare än någonsin att vara varskodd. Vi ska ändå föra en mycket grundlig diskussion om spaningslagarna. Det finns också en Storebror som lurar bakom paragraferna.