Då klockan startade visade den på 7 minuter före midnatt. Efter Berlinmurens fall och östblockets kollaps andades världen optimistisk tilltro till framtiden och klockan skruvades snabbt tillbaka. 1991 stod den på 17 minuter före.
Sedan dess har man igen steg för steg gått närmare midnatt. Så här nära, 2 minuter före, har klockan inte stått sedan 1953 då både USA och Sovjetunionen genomförde stora kärnvapenprov.
Forskarna vid Bulletin of the Atomic Scientists motiverar den senaste visarflytten så här: ”spänningarna mellan USA och Ryssland som är på nivåer som påminner om de under kalla kriget, faran som utgörs av klimatförändringar och kärnvapenspridning, inklusive det senaste nordkoreanska testet är de största faktorerna som påverkar beslutet om en eventuell justering av domedagsklockan”.
Både USA och Ryssland har aviserat uppgraderingar av sitt kärnvapenprogram.
På pappret är situationen bättre, mycket bättre nu än under kalla kriget. Nedrustningen har varit en realitet. Som mest fanns det under kalla kriget nästan 70.000 kärnvapen i världen, nu uppskattas antalet till 15.000.
Men 15.000 kärnvapen är naturligtvis inte "bara". Arsenalen räcker för att utplåna mänskligheten flera gånger om.
Kärnvapnen innebär en kuslig paradox. Det finns – å ena sidan – fullt fog för påståendet att deras blotta existens förhindrade kalla kriget att övergå i ett tredje världskrig.
Utan hotet om total förintelse hade risken för ett fullskaligt konventionellt krig i Europa varit betydligt högre, vare sig det handlat om ett sovjetiskt angrepp på Västeuropa eller ett Natolett krig mot Östeuropa.
Det var förmodligen bara fasan för det totala kärnvapenkrigets fasor som fick statsledarna att besinna sig.
Det var en dyrköpt fred. Man köpte sig freden med en pakt med djävulen. Minsta lilla misstag kunde ha utlöst ett kärnvapenkrig. Ingen vet exakt hur många gånger världen befann sig på ruinens brant, men de dokumenterade exemplen är skrämmande många.
Slutet på kalla kriget innebar en liten andhämtningspaus och ett hopp om slutet på vapenskramlet. Dessvärre har dessa förhoppningar kommit på skam. Det handlar inte bara om att världsläget som sådant blivit mera spänt, i främst Ukrainakrisens spår eller ens konflikten på Koreahalvön.
Det handlar också om att de gamla stormakternas monopol på kärnvapen brutits för länge sedan, och att vapen finns i oroliga regioner som Mellanöstern, hos ärkefienderna Pakistan och Indien och på Koreahalvön.
Detta ökar också risken för att kärnvapen ska komma på avvägar – en risk man har varit tvungen att leva med också bland de gamla stormakterna.
Suomen Kuvalehti berättar (6/2018) om en incident som inträffade 2007 då man av misstag – hur det nu är möjligt – lastade sex kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler ombord på ett B-52-plan i Dakota som först fick stå obevakat över natten innan planet lyfte och sedan ytterligare nio timmar på en annan flygbas i Louisiana.
De senaste veckornas oro på aktiemarknaden beror till en del på den automatiserade aktiehandeln där algoritmer fattar beslut om att sälja och köpa och kan hamna i ett självförstärkande spinn där säljsignalerna stärker varandra med en lavin som följd utan att det finns någon egentlig anledning till panik.
På samma sätt kan automatiserade robotsystem avläsa verkligheten från satellitspaning och radarstationer och se fientlig aktivitet som inte alls finns. SK ger flera kusliga exempel på detta där världen kan sägas ha befunnit sig en knapptryckning från apokalypsen.
I ett av exemplen utgjordes den fientliga attacken av en flock svanar.
Det finns också exempel på där stormakterna tappat kärnvapen man ännu inte hittat.
Hittills har den mänskliga faktorn hindrat incidenterna från att bli katastrofer.
Det känns inte betryggande att vår överlevnad bara beror på att vi ska ha tur.
På pappret är situationen bättre, mycket bättre nu än under kalla kriget. Nedrustningen har varit en realitet. Som mest fanns det under kalla kriget nästan 70.000 kärnvapen i världen, nu uppskattas antalet till 15.000.
Men 15.000 kärnvapen är naturligtvis inte "bara". Arsenalen räcker för att utplåna mänskligheten flera gånger om.
Kärnvapnen innebär en kuslig paradox. Det finns – å ena sidan – fullt fog för påståendet att deras blotta existens förhindrade kalla kriget att övergå i ett tredje världskrig.
Utan hotet om total förintelse hade risken för ett fullskaligt konventionellt krig i Europa varit betydligt högre, vare sig det handlat om ett sovjetiskt angrepp på Västeuropa eller ett Natolett krig mot Östeuropa.
Det var förmodligen bara fasan för det totala kärnvapenkrigets fasor som fick statsledarna att besinna sig.
Det var en dyrköpt fred. Man köpte sig freden med en pakt med djävulen. Minsta lilla misstag kunde ha utlöst ett kärnvapenkrig. Ingen vet exakt hur många gånger världen befann sig på ruinens brant, men de dokumenterade exemplen är skrämmande många.
Slutet på kalla kriget innebar en liten andhämtningspaus och ett hopp om slutet på vapenskramlet. Dessvärre har dessa förhoppningar kommit på skam. Det handlar inte bara om att världsläget som sådant blivit mera spänt, i främst Ukrainakrisens spår eller ens konflikten på Koreahalvön.
Det handlar också om att de gamla stormakternas monopol på kärnvapen brutits för länge sedan, och att vapen finns i oroliga regioner som Mellanöstern, hos ärkefienderna Pakistan och Indien och på Koreahalvön.
Detta ökar också risken för att kärnvapen ska komma på avvägar – en risk man har varit tvungen att leva med också bland de gamla stormakterna.
Suomen Kuvalehti berättar (6/2018) om en incident som inträffade 2007 då man av misstag – hur det nu är möjligt – lastade sex kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler ombord på ett B-52-plan i Dakota som först fick stå obevakat över natten innan planet lyfte och sedan ytterligare nio timmar på en annan flygbas i Louisiana.
De senaste veckornas oro på aktiemarknaden beror till en del på den automatiserade aktiehandeln där algoritmer fattar beslut om att sälja och köpa och kan hamna i ett självförstärkande spinn där säljsignalerna stärker varandra med en lavin som följd utan att det finns någon egentlig anledning till panik.
På samma sätt kan automatiserade robotsystem avläsa verkligheten från satellitspaning och radarstationer och se fientlig aktivitet som inte alls finns. SK ger flera kusliga exempel på detta där världen kan sägas ha befunnit sig en knapptryckning från apokalypsen.
I ett av exemplen utgjordes den fientliga attacken av en flock svanar.
Det finns också exempel på där stormakterna tappat kärnvapen man ännu inte hittat.
Hittills har den mänskliga faktorn hindrat incidenterna från att bli katastrofer.
Det känns inte betryggande att vår överlevnad bara beror på att vi ska ha tur.