I veckan stod det klart att Högsta domstolen (HD) inte beviljar besvärsrätt i domen som först fällts i Birkalands tingsrätt och sedan fastslagits i Åbo hovrätt.
Ingen av instanserna anser att brottet uppfyller rekvisitet för grov våldtäkt – eller ens våldtäkt, utan "bara" grovt sexuellt utnyttjande. Ingen rättsinstans ansåg det gick att bevisa att mannen förgrep sig på tioåringen mot barnets vilja.
HD:s beslut visar angelägenheten i den diskussion som pågår om att ändra definitionen på våldtäkt så att det i stället för som nu bygger på hot om våld ska räcka med brist på samtycke. Samlag med barn är alltid våldtäkt.
Redan tingsrättens dom väckte ett ramaskri och kritiken minskade inte då hovrätten gick på samma linje. Nu har diskussionen blossat upp på nytt.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att åklagarämbetet sträckt vapen i den här processen och inte sökt om besvärstillstånd efter hovrättens dom, det är målsägaren som drivit processen.
HD:s beslut visar angelägenheten i den diskussion som pågår om att ändra definitionen på våldtäkt så att det i stället för som nu bygger på hot om våld ska räcka med brist på samtycke.
Principen borde vara självklar vid alla våldtäktsmål men är mer än uppenbar då det gäller ett barn.
Samtyckesprincipen är bara en del av sexualbrottslagstiftningen som enligt många lagkunniga är i behov av en total förnyelse.
En domare ska fatta sina beslut enbart med lagen som grund och får inte påverkas av opinionsstormar. Vi hyllar också fortfarande maktens tredelning där inga domar får styras av politiska diktat. Däremot är det den politiska maktens skyldighet att utforma lagarna så att de motsvarar en modern rättsuppfattning.
Det hade ändå nödvändigtvis inte ens behövts en lagändring för att gärningsmannen i det aktuella fallet kunde ha fällts för våldtäkt.
I strafflagens 20. kapitel, första paragrafen står det att "För våldtäkt ska också den dömas som genom att utnyttja att någon till följd av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja, har samlag med honom eller henne."
Matti Tolvaven, professor i straffrätt vid Östra Finlands universitet, säger i Helsingin Sanomat (3/5) det uppenbara: "Tyngdpunkten borde ligga på huruvida bägge parterna förmår uttrycka eller forma sin vilja. En 10-åring kan inte uttrycka huruvida hen vill ha sex."
Tolvanen hade förväntat sig att HD skulle avge ett prejudikat huruvida en tioåring kan anses formulera en vilja i en situation som denna.
Matti Tolvanens läsning av lagen sammanfaller förmodligen med det vi brukar kalla den allmänna rättsuppfattningen.
De juridiska spetsfundigheter som skiljer det grova sexuella utnyttjandet från våldtäkt i det här fallet ter sig extra hånfulla då det i samma lag slås fast att våldtäkt mot person under 18 år alltid ska betraktas som grov.
I och med att HD har avslagit rätten att besvära sig i målet står vi inför fullbordat faktum och domen kommer också att ha en prejudicerande funktion. Också därför brådskar det med en totalrevidering av sexualbrottslagarna.
Målet med tioåringen är inte det enda som ger höjda ögonbryn. I fredagens ÖT serverar kriminalkommissarie Anders Åfors något som ska föreställa en analys men som utgör en häpnadsväckande stigmatisering av våldtäktsoffret: "Berusat tillstånd, efterfest, samlag. Dagen efteråt ångrar man det och anmäler. Vi har mycket av den sorten."
Den synen är att förminska dem som blivit våldtagna.
• Javisst, det finns säkert ogrundade anmälningar om våldtäkt. Men det grumlar inte den grundläggande principen:
• Nej, en våldtäkt är aldrig offrets fel. Sex förutsätter alltid samtycke av båda parter. Om ett barn är inblandat saknar ändå alla resonemang om samtycke relevans. Samlag med barn är alltid våldtäkt.
Arbetet mot sexuella övergrepp och våldtäkter handlar inte bara om utformning och tolkning av lagar utan också, och först och främst, om att bearbeta attityder.
Fredagens ÖT-artikel visar att den attitydbearbetningen kräver en hel del arbete.