Föreställ dig att du går på en promenad i Jakobstad eller Karleby, vilka människor stöter du på? Kanske en rask granne som rastar sin hund och ett par gossar som konverserar högljutt om ett dataspel under sin väg till skolan.
Du möter människor som rattar sina dyra bilar och ser människor som bär ut shoppingkassar från klädaffärerna.
De allra flesta du möter ser inte ut att ha några bekymmer i livet över huvud taget. Du kanske inte kommer att tänka på att skenet bedrar.
Under den idylliska ytan finns både svårmod och armod. ÖT har i höst lite petat bakom den glassiga fasaden och vips har en helt ny värld öppnat sig.
Det började med Marcus Lillkvists reportage om knarket som förekommer i både välartade och mindre välartade ungdomskretsar (första delen i ÖT 12.10). Att en del hemmaodlare av cannabis har utrustning för flera tusen euro vittnar om att branschen är lukrativ.
Granskningen fortsatte med en djupdykning i träsket av sexuella trakasserier som förekommer bland unga i Jakobstadsregionen. Reportern Ann-Sofi Bergers tre uppslag öppnade dörren till en helt okänd och absurd värld med snoppbilder som sänds per mobil till flickor i högstadieåldern (första delen i ÖT 18.11).
Efter det gläntade ÖT:s Linda Forth på dörren till fattigdomen. Hennes reportage (ÖT 19.11, 22.11) skildrade hur vardagen kan se ut för en människa som lever på existensminimum och visade hur många som är beroende av mathjälp.
Den grafik som var publicerad i anslutning till fattigdomsreportaget visade på en förvånansvärt stor ökning av andelen låginkomsttagare. I Jakobstad har andelen vuxit från 4,9 procent år 1995 till 11,7 procent år 2015.
I Karleby var andelen låginkomsttagare år 1995 något större än i Jakobstad, men år 2015 är den på ungefär samma nivå som i Jakobstad. Som låginkomsttagare kategoriseras människor som har mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet.
Facit skrämmer, i synnerhet som det svart på vitt visar att klyftorna i samhället växer. Även om trenden kanske hänger ihop med att befolkningen åldras och andelen ensamhushåll växer ser vi att de rika blir rikare och det fattigare blir fattigare.
Sist men inte minst satte Anne-May Wisén fingret på att dagens åldringar behöver mat, inte medicin (ÖT 25.11). Att dagens åldringar skulle svälta kunde vi inte ens drömma om för ett antal år sedan.
Ungefär parallellt med att ÖT grävde sig in i denna lokala samhällsproblematik kom de internationella, grävande journalisterna med ytterligare en läcka om finländare som har förmögenhet gömda i skatteparadis världen över.
Men liksom i fallen med tidigare avslöjanden fick vi inte heller den här gången någon debatt om kopplingen mellan aggressiv skatteplanering och den hårda sparkur som har svept över vårt land under senare år och som får just dessa effekter.
I debatten får vi sällan heller till en koppling mellan röstbeteendet i riksdagsval och de regeringar vi får och som inte bryr sig om att samhällsklyftorna fördjupas. Dessa regeringar tar sällan heller några initiativ som syftar till att stävja den aggressiva skatteplaneringen som konkurrensmetod.
Den samhällsanda av kollektiv solidaritet som tidigare gödde vänsterpartierna har ersatts av en egoistisk individualism som göder högerpartierna. I dag är själviskheten i förarsätet.
Shoppingen, egotrippandet och den televiserade massunderhållning som skor sig på individens längtan efter uppmärksamhet, men som samtidigt också betjänar det politiska etablissemangets intressen av att den stora folkmassan hålls passiv och försoffad.
Betyder det här då att vi stackars människor av i dag inte vill ha förändring och att vi också saknar verktyg för och möjligheter till samhällsförändring?
Svar nej. Sociala medier-rörelsen #metoo är det färskaste exemplet på den samlade makt som människor de facto har. De etablerade medierna, både de lokala och globala, kan inget annat än haka på då tusentals kvinnor sätter ned foten i en angelägen samhällsfråga.
Att #metoo-rörelsen fortfarande är stark i Sverige trots att den har klingat av i många andra länder beror sannolikt på att vårt västra grannland redan länge har legat långt framme då det gäller jämställdhet. Den träffade med andra ord en mycket öm tå. Mot den bakgrunden finns det faktiskt hopp om att vi framöver också ska få uppleva liknande massrörelser för de andra grundpelarna i den nordiska välfärdsmodellen.
Ett samhälle utan sociala klyftor går inte att bevara om skattebasen murknar sönder. Kanske får vi vänta på att massrörelser av typ #knarkfrizon och #jagbetalarminaskatter så småningom också rättar till andra missförhållanden i det nordiska välfärdssamhället?
Beslutsfattare i politiken, kulturlivet och näringslivet skrider till åtgärder först då trycket blir tillräckligt stort. Vad som försiggår i tysthet under den glättiga samhällsytan behöver de inte bry sig om.