I den självständighetsförklaring som Finlands lantdag antog för exakt 100 år sedan talas det om en sekelgammal frihetslängtan som nu äntligen blir uppfylld.
Men samtidigt inser landets dåtida styrande att det finska folket inte på egen hand kommer att bemästra svälten och arbetslösheten i landet. I 1917 års självständighetsförklaring nämns att regeringen tvingas träda i förbindelse med utländska makter för att av dem få hjälp för livsmedel och för industrins behov.
Detta utländska beroendeskap har fortsatt till dags dato, inte för svältens del, men desto mer för industrins behov. Efter att Finland i och med krigsskadeståndet fick i gång industrin på allvar har Finland levt på sin utlandsexport.
Finlands 100-åriga historia är på många sätt en framgångssaga, det kan inte förnekas. Välståndet i dag är ett helt annat än det var i begynnelsen.
Då väl krigen var överstökade byggdes landet upp i rask takt och utan större meningsmotsättningar om den samhälleliga riktningen. Efter EU-inträdet på 1990-talet blev utbytet med ”utländska makter” ännu mer intensivt.
Men under de allra senaste åren verkar något ha hänt med sammanhållningen och gemenskapsandan i landet. I och med den stora flyktingkrisen började politiska krafter på allvar ifrågasätta om Finland skulle vara en del av Europa.
Folket klövs i två läger, i en mer liberal falang som välkomnar multikulturalismen och i en inåtvärmande falang som vill hålla Finland isolerat. Utöver den stora framgången för Sannfinländarna har också en tingsrätt sett sig tvungen att förbjuda en av de rörelser som står för rasism och nationalsocialism.
Sekeljubileets devis ”Tillsammans” pekar dock på att beslutsfattarna har haft en klar ambition att utnyttja det aktuella jubileumsåret som en chans att svetsa samman Finlands folk. Nyfilmatiseringen av Okänd soldat ska säkert ses som ett led i försöken att återuppliva den sunda fosterlandskänslan.
Men det kan faktiskt ifrågasättas huruvida beslutsfattarna själva före och under jubileumsåret har levt upp till mottot. Vissa upplever devisen ”Tillsammans” med rätta som ett direkt hån i en tid då samhället ideologiskt, socialt och ekonomiskt är mera splittrat än på årtionden.
Utöver splittringen vi har i en nationalistisk och en multikulturell falang finländare har vi ju heller inte kvar den gentlemannamässiga språkfred som åstadkoms under krigen, åtminstone inte i sin ursprungliga bemärkelse. Tvärtom har finlandssvenskarna under senare årtiondena och även under själva jubileumsåret tvingats utstå en hel del attacker.
Det är ganska märkligt att man under ett jubileumsår väljer att starta ett pilotförsök med frivillig skolsvenska, inte minst som svenskan utgör ett av de centrala teman som unga finskspråkiga gärna skulle ta in i en förnyad självständighetsförklaring om en sådan skulle bli aktuell.
Jubileumsårets 100 Visio-projekt uppmanade skolklasser att skriva en ny självständighetsförklaring för Finland. Det vinnande bidraget av gymnasieeleverna Antti Rossinen, Rasmus Keinänen, Olli Kaksonen och Santeri Leinonen tar bland annat upp jämställdhet och jämlikhet, landets nationalspråk, minoritetsspråk och andra språk, ett nordiskt Finland, utbildning och miljöfrågor. (Yle 3.12)
Vi kan inte precis påstå att värden som språk och nordism står högst i kurs för de krafter som i dag leder landet. Bland annat kommer väsentliga delar av rättsväsendet på svenska att monteras ner inom kort.
Det är också sorgligt att den österbottniska infrastrukturen och sjukvården har ifrågasatts och marginaliserats under jubileumsåret. Staten borde göra allt vad som står i dess makt för att dels upprätthålla de institutioner som säkrar tvåspråkigheten och dels skapa de bästa möjliga förutsättningarna för ett exportinriktat näringsliv.
Agget mot svenskan och svenskspråkiga kan säkert härledes till Sannfinländarna och till att rester av det splittrade, sannfinländska partiet fortfarande ingår i Finlands nuvarande regering. Statsminister Juha Sipilä (C) har kanske tänkt att det är viktigare att hålla ihop regeringen än att göra de markeringar han borde ha gjort som statsman.
Tidningen Keskipohjanmaa är jämngammal med nationen Finland. Då tidnings- och tryckeribolaget bjöd in till en storstilad och mycket välarrangerad 100-årsfest i måndags underströks den anda av försoning som har präglat samhällsandan i Mellersta Österbotten.
Mellersta Österbotten har haft framgång som en följd av att dess folk inte har accentuerat motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper. På samma sätt som regiontidningen Keskipohjanmaa under sin 100 verksamhetsår har haft stor betydelse för denna goda samhällsanda i sitt landskap har också den nationella pressen och tv och radio i Finland ett stort ansvar för den finländska samhällsandan.
Finland är en 100-åring i behov av rehabilitering. Festyran under 100-årsjubileet störs av en gnagande känsla av att delar av det tidigare så stabila samhällsbygget har raserats på senare år.
Vi har frihet från förtryck och svält, ja, men vi har alla skäl att under och efter det aktuella 100-årsjubileet göra en rejäl utvärdering av de samhälleliga värdegrunderna. Värdeledarskapet borde ses över på flera olika fronter.