I den undersökning som Iltasanomat offentliggjorde i fredags ingår hela fyra kommuner från ÖT:s båda kärnområden bland de elva toppkommunerna. Listan toppas av Larsmo och Pedersöre medan Kronoby och Nykarleby finns på sjätte respektive på elfte plats.
Människorna blir knappast lyckliga av att läsa ÖT. Snarare handlar det om att ÖT råkar utkomma i ett område som har många goda kvaliteter. Den politiska aktiviteten är hög, brottsligheten låg, skattetrycket lågt, sysselsättningen god medan antalet skilsmässor är mindre än i andra kommuner i landet.
Lyckoindexet bygger också på demografiska faktorer. Ett förhållandevis stort antal barn under sex år är antagligen av de faktorer som bidrog till att Larsmo hamnade i topp denna gång.
Enligt kyrkoherden Max-Olav Lassila som intervjuas i Iltasanomat har Larsmoborna också en stark sammanhållning. Ensamheten är ett stort problem i Finland, men inte i Larsmo där människor faktiskt bryr sig om och hjälper varandra.
Max-Ola Lassila varnar dock för ett övermod i denna fråga. Han låter förstå att det kan bli ödesdigert om människorna i lyckobältet börjar uppfatta sig som ofelbara.
Är det verkligen så? Att Jakobstadsregionen kommer högt på lyckoskalan gör väl inte invånarna till någon form av stålmän utan fel och brister?
Tvärtom är nog de allra flesta medvetna om att ödmjukheten en del av framgången. Ödmjukheten tar inte skada av att vi tvärtom utnyttjar den aktuella undersökningen som en förevändning att dels lite räta på egen rygg och dels som en möjlighet att ytterligare förkovra en redan bra region.
Iltasanomats pejling har en koppling till att Finland nyligen seglade upp till en absolut topplacering i en FN-listan över världens lyckligaste länder. Den internationella undersökningen rankar länder utgående från bland annat förväntad livslängd, hälsoindikatorer, ekonomisk trygghet, personlig frihet, social säkerhet och grad av korruption.
Att fyra kommuner i Jakobstadsregionen har de lyckligaste invånarna i världens lyckligaste land är en succéstory som det utpekade området i mycket högre utsträckning än hittills kunde försöka utnyttja i både den interna och den externa marknadsföringen.
Att fyra kommuner i Jakobstadsregionen har de lyckligaste invånarna i världens lyckligaste land är en succéstory som det utpekade området i mycket högre utsträckning än hittills kunde försöka utnyttja i både den interna och den externa marknadsföringen.
Men därutöver borde undersökningar av det här slaget också utnyttjas som ett kraftfullt och övertygande argument för vikten av eget politiskt självstyre. Det är ju faktiskt Svenska Österbottens egna kommunala förtroendevalda som har byggt upp de politiska strukturer som välfärden vilar på.
Allt detta kan raseras i den process som just nu håller på att mer eller mindre omyndigförklara de självstyrande kommunerna och som bland annat innebär att ansvaret för social- och hälsovården överförs till landskap som får finansiering från staten via nyckeltal. Ju friskare och mer välmående befolkning ett landskap har desto mindre pengar har landskapet att förfoga över för vård och omsorg.
Det här arrangemanget kan komma att få en reducerande inverkan på lyckan i Svenska Österbotten. Kustborna som ju hittills har varit den egna lyckans smeder, så att säga.
Alldeles nyligen har vi via fallet Esperi Care i Jakobstad fått en glimt av vad som händer då man överlåter vården till internationellt verkande marknadskrafter. Äldreomsorgen i den privata vårdsvängen verkar kvalitetshänseende avvika en hel del från den äldreomsorg vi har upplevt inom de kommunala och föreningsbaserade enheterna.
Vi kommer att få läsa om många liknande fall om och när social- och hälsovårdsreformen och den vidhängande valfriheten är fullt förverkligad. Ska vi verkligen acceptera att vårt lands regering tvingar oss in i ett kvalitativt sämre system än det vi har haft?
Frågan är angelägen med tanke på att allt fler samhällsforskare tror att vi snart har nått gränsen för när mer ekonomisk tillväxt inte längre genererar mer lycka. Det krävs något förmer än pengar för att konvertera välstånd till välbefinnande.
Att ett rovdjur i söndags fick för sig att ta en promenad i Finlands lyckligaste kommun mitt på blanka söndagen och att skarvar varje vår invaderar österbottniska kobbar och skär är också utmärkande för den tid med statligt förmynderskap som vi lever i just nu.
Det skulle knappast hända om svenskösterbottningarna själva skulle få dra upp riktlinjerna för miljövården och rovdjurspolitiken.