Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Är det så att folk börjar supa och knarka för att de är olyckliga? Dricker sin första cider eller drar sitt första bloss på en joint för att de mår dåligt?

Är det för att vi är olyckliga som vi skålar i champagne på nyårsafton, tar en nubbe på midsommar eller drar en lina på villaavslutning?

Nej, knappast. Det är för att göra det roliga roligare.

Åtminstone till en början. Festsupande och partyknarkande kan utvecklas till ett missbruk och då är det inte längre roligt, för någon.

Vi vuxna talar gärna om ungas supande och knarkande som något de börjar med för att de lider av psykisk ohälsa. Vi talar om mobbning och om ensamhet. Vi talar om bräckliga ungdomar som söker gemenskap och som inte vågar säga nej.

"När ska vi tala om dem som prövar på för att de är nyfikna och fortsätter för att de tycker att det är kul och lite spännande?"

 
När ska vi tala om dem som prövar på för att de är nyfikna och fortsätter för att de tycker att det är kul och lite spännande? Om dem som inte mår dåligt idag, men som kanske kommer att göra det.

Attityden i samhället har förändrats. Vi behöver bara logga in på en streamingtjänst för film- och tv-serier för att notera att cannabisbruk redan är avdramatiserat och normaliserat.

Det är inte bara den amerikanska populärkulturen som både speglar och förstärker en uppmjukad attityd till användning av det som hos oss är klassat som narkotika.

I den svenska dramaserien ”Bonusfamiljen”, som har sänts på SVT, röker kuratorn i en mellanstadieskola på i ett socialt sammanhang. Det är fortfarande olagligt, både i Sverige och i Finland, men framställs som något normalt och lite vuxenbusigt.

Om vi tror att positiva regnbågskaraktärer på film och tv har en positiv inverkan på attityderna ute i samhället är det svårt att argumentera för att framställningen av alkohol- och drogbruk, eller för den delen ren produktplacering, inte skulle spela någon roll.

När en albumaktuell Sebbe Staxx kommer på Finlandsbesök för att berätta för skolelever hur han tog sig ur sitt missbruk och sin kriminalitet är det lätt hänt att det hela verkar som en fas i livet, något som gjorde honom till den han är idag.

Han blir en förebild för nästa generations partyknarkare, som kanske tänker äh, det är väl inte så farligt. Jag slutar sen, om jag känner för det.

Alla tar inte vägen från krogen till parkbänken, eller från vip-rummet till en cell med besöksförbud, men tillräckligt många gör det för att vi ska vara tvungna att bry oss också innan det syns.

Det är inte bara unga som festsuper och partyknarkar. Vuxna gör det också. En del mikrodoserar narkotika för att klara av vardagen eller i hopp om att kunna prestera bättre på jobbet.

"En del mikrodoserar narkotika för att klara av vardagen eller i hopp om att kunna prestera bättre på jobbet."

 
Som kunder hos den organiserade brottsligheten blir de en säkerhetsrisk på sin arbetsplats.

När ska vi och resten av samhället gripa in? I ett tidigt skede, när det fortfarande är kul och lite spännande.

Genom en tyst acceptans av våra vänners, familjemedlemmars eller kollegors rekreationsbruk av narkotika bjuder vi inte bara in den organiserade brottsligheten i våra flick- och pojkrum, vardagsrum, arbetsrum och skolor, vi bäddar också för ett fullt utvecklat missbruk.

Så kan vi inte ha det. Vi måste prata om partyknarkandet, med partyknarkarna.

Vi kan inte bara bry oss om dem som mår dåligt, eller ser ut att göra det. Vi måste också bry oss om dem som mår bra, eller ser ut att göra det. För en dag tar det roliga slut.