Men, låt oss ta det från början:
En sittande president har självklart en fördel i ett val, det finns det klar statistik på från tidigare. Men det är ingalunda den enda förklaringen den här gången.
Skrällsegern handlar mer om att en stor del av finländarna har varit osedvanligt nöjda med hur Sauli Niinistö hittills skött presidentämbetet. Han har varit förskonad från tabbar och har bland annat lett i bevis att han kan tackla världsledare som Donald Trump och Vladimir Putin.
Niinistö har också haft draghjälp av att det finns en viss domedagsstämning i dagens samhällsklimat och att han själv representerar stabilitet och kontinuitet. Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori formulerade fenomenet utmärkt i en kortintervju under valvakan:
- Om det behövs, vem är det vi vill skicka till Moskva eller Washington?
Niinistö blev det självklara valet för de trygghetssökande finländarna. Väljarna har med egna ögon sett att Niinistö har vunnit världsledarnas respekt under utlandsresor.
Av samma anledning slog SFP:s strategi att satsa på Natokortet helt snett. I osäkra tider är det få som vill gunga båten. I och med att den säkerhetspolitiska diskussionen i valdebatten blev nedkokad till en fråga om ett simpelt ja eller nej till Nato blev Nils Torvalds ståndpunkt för stark.
Sätt till fadäsen med att Torvalds uttryckte sig luddigt i frågan om svenskan och du förstår varför SFP landade på jumboplats i valet. Torvalds lyckades inte ens samla finlandssvenskarna bakom sig i valet.
Men framför allt ska nog Niinistös seger ses som folkrörelsens seger över partipolitiken. Det är inte Samlingspartiet som har vunnit presidentvalet, skrällen är tvärtom delvis en följd av att Niinistö har avsvurit sig sin samlingspartistiska partibok.
Det är inte Samlingspartiet som har vunnit presidentvalet, skrällen är tvärtom delvis en följd av att Niinistö har avsvurit sig sin samlingspartistiska partibok.
Det gav honom en öppen fullmakt för att i centrala frågeställningar röra sig in mot den strategiska mittenfåran. Vissa har till och med uppfattat att Niinistö i debatter inför den första valomgången har varit skickligare att uttrycka socialdemokratiska värderingar än Socialdemokraterna själva.
Det här är egentligen inget nytt, många partier har försökt utforma sin politik så att den framstår som attraktiv för den stora gruppen väljare som finns i det politiska kraftfältets mitt. Men problemet är att ett parti är betydligt mer trögrörligt än en enskild människa som inte behöver förankra förändringen hos någon annan.
Där har vi sannolikt också förklaringen till att den politiska räven Paavo Väyrynen slog sitt gamla parti Centern på tassarna i presidentvalet. Väyrynens valmansförening har haft betydligt mindre resurser än Centern, men friheten från partidiktat visade sig vara mer värd än pengar i presidentvalet.
Genom att Paavo Väyrynen inte representerade någon annan än sig själv och sina egna åsikter framstod han i väljarnas ögon som mer trovärdig än det parti som för tillfället leder landet. Partipolitikens kris kan knappast komma tydligare till uttryck än så.
Men där Paavo Väyrynen genom sin hårda EU-kritik gick ner sig i populismens träsk lyckades Sauli Niinistö bevara sin profil som en icke-populistisk, lyhörd landsfader. Och eftersom de flesta företrädare för etablerade politiker är helt överens med Niinistö i centrala valfrågor blev han också omöjlig att utmana.
Frågan är vad som nu händer. Partierna har länge varit medvetna om att deras tid vid makten är räknad, men inget finländskt parti har lyckats förnya sin egen organisation på ett sätt som skulle göra dem mer trovärdiga i väljarnas ögon.
Det kommer sannolikt att leda till att vi i kommande val kommer att få se att makten glider över från politiska partier till politiskt breda valmansföreningar och valförbund kring trovärdiga och lyskraftiga personer. Framöver kommer sannolikt också de andra valen i vårt land att mer och mer få karaktären av personval.
Den trenden såg vi redan i 2015 års riksdagsval, men trenden kommer att förstärkas. Den politiker som vill ha framgång i 2019 års riksdagsval borde redan nu börja göra sig fri från den belastning ett partimedlemskap innebär i form av en åsiktsdiktatur.