Det finns olika typer av politiker. Vi har slitvargen som lojalt tjänar partiet så länge han eller hon kan vara till nytta.
Vi har också den politiska entreprenören som ser som sin främsta uppgift att bryta ny mark. Där den lojala partiarbetaren tjänar partiet har den politiska entreprenören en helt egen agenda.
Entreprenören avgör också själv hur de personliga ambitionerna bäst betjänas. Engagemanget är det viktiga medan arenorna för de olika insatserna kan variera.
Vad handlar det om?
Jo, det vi ser här ovan är en beskrivning av politikens utveckling från partidemokrati till så kallad publikdemokrati. Då Hufvudstadsbladet tacklade fenomenet i en artikel den 14.4 blev riksdagsledamöterna Mikko Kärnä (C), Joakim Strand (SFP), Li Andersson (VF), Paavo Arhinmäki (VF), Hanna Sarkkinen (VF) och Elina Lepomäki (Saml) identifierade som typiska politiska entreprenörer i den nya publikdemokratins anda.
Kärnä utmärkte sig senast genom att ta emot den katalanska regionpresidenten Charles Puigdemont i riksdagen. Strand är däremot känd för läsarna som en riksdagsledamot som profilerar sig starkt som Vasas härförare och som fritt väljer den arena som bäst lämpar sig för ändamålet en given dag.
Begreppet publikdemokrati myntades av den franska statsvetaren Bernard Manin redan år 2002 som ett sätt att beskriva den representativa demokratins utveckling under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Publikdemokrati är en fas i vilken allt fler av väljarna mer ser sig själva som enskilda individer och mindre som medlemmar av en viss samhällsklass.
Till exempel är den ökande servicesektorn alltför heterogen för att utgöra grund för ett politiskt parti som representerar människor inom servicenäringarna. Vi har städpersonal och läkare, närvårdare och lärare, krögare och professorer.
I publikdemokrati är folket åskådare till ett politiskt skådespel som förmedlas av medier, främst tv. Det är orsaken till att mediebegåvning och image har blivit allt viktigare egenskaper hos politiker.
Väljarrörligheten har ökat, likaså tendensen att rösta på person före parti. Det är i korthet förklaringen till varför vi allt oftare ser högt rankade politiker som i vissa frågor går på kollisionskurs med eget parti.
Till exempel har både Hjallis Harkimo och Jan Vapaavuori agerat i en publikdemokratisk anda då de har kritiserat sitt eget parti i frågan om landskapsreformen.
Hjallis Harkimos soloåkning kulminerade i slutet av förra veckan i ett avhopp från Samlingspartiet och till att han grundar en ny politisk rörelse. Det är ingen tillfällighet att denna nya rörelse också inbegriper många kommunikations- och mediepersonligheter, däribland kommunikationsbyråns Kreabs vd Mikael Jungner, tv-redaktören Tuomas Enbuske, sociala medier-experten Helene Auramo och reklamföretagaren Alex Nieminen.
Denna nya rörelse vid namn Liike nyt beskrivs som ett politiskt start up-projekt som eventuellt kommer att skifta form till en valmansförening inför nästa års riksdagsval. Tanken är att väljarna framöver ska kunna påverka besluten via omröstningar på nätet.
I HBL-artikeln om publikdemokrati ser statsvetaren Emilia Palonen den här utvecklingen som positiv, inte minst för att den är ett sätt att försöka förnya de stelbenta partierna. Det här är en tolkning som man på goda grunder kan ställa sig skeptisk till.
Till exempel har både Piratpartiet i Finland och många mellaneuropeiska krafter med föga framgång redan försökt förnya politiken med de medel som Harkimo nu för fram i form av webbomröstningar. Dessutom klingar det väldigt illa då Harkimo hävdar att den nya rörelsen saknar ideologi.
- För högerliberaler är det typiskt att inte erkänna den egna tankens ideologisering, säger forskaren Isak Vento i en träffsäker kommentar i Helsingin Sanomat (22.4).
Det vi bevittnar är en individualisering och en trivialisering av politiken. Genom att göra spektakulära och rubrikvänliga utspel lyckas Hjallis Harkimo och hans vänner få det de mest av allt eftertraktar, det vill säga ett offentligt strålkastarljus på sig själva.
Å andra sidan går det inte att sticka under stol med att övergången från partidemokrati till publikdemokrati redan har förändrat världen. Donald Trump och Emmanuel Macron sitter där de sitter som en följd av att de har lyckats utnyttja medielogiken på ett sätt som gagnar dem själva.
Men det har inte gjort världen till vare sig en bättre eller tryggare plats. På samma sätt ska vi nog inte tro att Hjallis Harkimos försök att utnyttja den folkliga misstron till de politiska partierna till sin egen fördel gagnar vårt land i någon större utsträckning.
Enligt Shirin Ahlbäck Öberg, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, skapar denna nya individualisering av politiken i själva verket stora problem för väljarnas möjligheter att påverka det politiska systemet – genom att ge mandat och utkräva ansvar.
Hon har antagligen rätt. Om förmågan att utkräva ansvar har varit nedtonad i partidemokratin finns det ingenting som talar för att den blir bättre i en publikdemokrati.
Politiken har reducerats till ett skådespel. Politikerna agerar i roller och väljarna har degraderats till en passiv publik som helt enkelt bara får stå ut med clowntricken.